Mejla

Staffan Heimerson

Staffan Heimerson minns Thorbjörn Larsson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Thorbjörn Larsson.
Thorbjörn Larsson.

Det var dagen efter riksdagsvalet den 19 september 1976. I Aftonbladets första upplaga hade veteranen Sigurd Glans och hans förstasidesredigerare Thorbjörn Larsson gjort ettan på vilken valets förlorare, Olof Palme, med ryggen mot kameran i nattmörkret går in i sitt radhus på Lövångersgatan i Vällingby.

Slagkraftig. Symbolisk.

Några timmar senare ansvarade jag för senare upplagor. Jag ansåg att en ännu större nyhet var, att Sverige hade en ny statsminister och att Thorbjörn Fälldin just var i färd med att installera sig i Rosenbad. Färsk bild och rubrik. Men kanske inte lika slagkraftig och symbolisk.

Jag behövde inte undra. Telefonen ringde. Det var samtal från Västerhaninge. Larsson hade hemma i förorten sovit efter nattskiftet. Nu hade han varit ute och köpt den senare upplagan. Hans recension var klockren:

”Du är en jävla idiot. Min förstasida blir en klassiker. Ingen kommer att minnas din.”

 

Sådan var han. Rak som en spik. Tydlig. Ilsken.

Själv var jag grön på en ansvarsfylld post på Aftonbladet, en hemkallad utrikeskorrespondent som kände få medarbetare på tidningen men akut behövde en kraftkarl att genomföra mina idéer.

Nästa dag släntrade jag runt på centralredaktionen och jag lyste upp, när jag kom fram till ett redigeringsbord. Så enkelt! Så självklart! Där satt lösningen. 

Ordning och reda. Inkorg till vänster. Utkorg till höger. Larsson hade just fått ett internpris om 1.000 kronor för idén att ha skilda korgar (det är före datoriseringen) för ”manus SKALL in”, ”manus kan publiceras” och ”manus skall INTE in”.

Där satt Larsson med redigeringsblock, typometer och blåpenna. Skägget var stort och vilt, håret stod på ända. Det var nog sant, som jag hade hört, att han var maoist och revolutionär. Han talade i korta meningar. De var som svarta rubriker.

Det var självklart att det var han som skulle leda förnyelsearbetet. Vi skulle ha mera analys, konsumentupplysning och livsstil med sidor om Kropp & Själ, Bil & Båt, Hus & Hem, Ljud & Bild, Far & Flyg och allt vad det var. Larsson ledde dem alla med metodik och hans uppmuntran var idékonferenser på de billigaste pensionaten i Bergslagen och helt utan sprit.

Det var avstampen till den bästa journalistkarriär Sverige sett.

 

Han var genuint folklig, ty han var sprungen ur proletariat i Kopparberg och som var driven av den kraft som är grunden till det bästa ledarskap: revansch. 

Tjurig, koncentrerad gillade han att vinna. Vid ett nattligt nachspiel på ett kafé vid Nybroplan bröt han arm med Jan Guillou. Larsson förlorade. Nästa dag sa han: ”Jag måste bli starkare.”

Vid en personalfest på Solvalla fick direktörerna och redaktionsledningen tävla i sulkyn. Larsson vann inte. Han sa: ”Jag måste vara noggrannare. Jag måste lära mig mera om hästar.”

Dock vann han den enda match som var viktig på riktigt: upplagekampen mellan Expressen och Aftonbladet. 1996 gick Aftonbladet om konkurrenten och blev största dagstidningen. Utan Larsson hade det inte gått. Men han firade inte genast med redaktionen utan gick in på sitt rum, bokade Operaterrassen för hela personalen och ringde till Gästa Ekman och sa: ”I kväll ska du göra din berömda Hasse&Tage-scetch om mannen som inte kan välja … Aftonbladet eller Expressen.”

 

Han snobbade inte men han gjorde sin klassresa. Med tiden lärde hans hustru Amelia Adamo honom vad sociala koder innebar; kläderna blev snyggare och skägget trimmat. Han lärde sig vad prestige var. När han senare var vd för TV4 bestämdes att vd:n och programchefen skulle ha var sin glasbur inne på redaktionen. Larsson gick till bygget om natten och såg till att snickaren gjorde hans bur en halv kvadratmeter större än programchefens.

Jag var nio år äldre än han men vi blev allra bästa kompisar. Ofta satt vi natten igenom hemma hos mig på Kungsholmen och kläckte idéer. Där föddes Kvinnoredaktionen.

Larsson behövde sällan ta strid. Oftast blev det som han ville. Jag gled vid ett tillfälle in i hans revir och föreslog stillsamt: ”Folk reser så mycket. Titta här, vi skulle kunna ha ett exotiskt reportage om Tongaöarna i Söderhavet. Folk skulle få drömma sig bort.”

”Resesidorna är klara”, svarade han. ”Vi har rubriken Billigaste Bussarna till Åmål.”

 

Han tog senare, några steg upp i karriären på Aftonbladet, initiativet till att Gary Engman kontaktades om att bli chefredaktör. Tillsammans kom de att öka takhöjden på tidningen och göra den mera neutral i nyhetsbedömningen.

Han var tjurig men också sentimental. ”När militanta tryckare gick i vild strejk körde han ut till tryckeriet i Akalla och ställde sig framför dem och berättade för dem att om de inte genast började trycka skulle allt gå åt helvete – ”för er, för mig, för Aftonbladet, för läsarna…” Han började gråta. En tryckare bröt förstämningen och sa: ”…då trycker vi väl då.”

Hans rykte blev så stort att alla vill ha honom till sina företag. Han ledde TV4, tog ledarposter inom Bonnierkoncernen och blev styrelseproffs. I den rollen var han när vi träffades på hans sextioårskalas. Han sa:

”Du Heimerson är ju skåning. Har du ett bra namn till chefredaktör på Kristianstadsbladet?”

”Ja”, svarade jag.

”Vem?”

”Jag.”

”Du är för gammal.”

Inte ovänligt. Bara kort och tydligt.

Publisert:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN