Mejla

Johanna Frändén

Vår julgenerositet får glaciärerna att smälta

”Hur pratar man om det ohållbara konsumtionssamhället utan att låta som en partypooper?”, undrar Johanna Frändén.
”Hur pratar man om det ohållbara konsumtionssamhället utan att låta som en partypooper?”, undrar Johanna Frändén.

KOLUMNISTER

Domedagsglaciären är inte ett dåligt namn på en glaciär. Lite drygt en vecka har gått sedan min kollega Jonathan Jeppsson skrev om detta antarktiska isberg som börjat visa tecken på att erodera. Det kom mitt i julruschen och noterades förmodligen mest med en bekymmersrynka, innan vi hetsade vidare dan före dan före dan. En snabb rekapitulering: På sikt kan havsnivån stiga med över tre meter om Domedagsglaciären krackelerar. Kul jul.

 

Det finns en inneboende paradox i klimatnödläget och behovet att ställa om vårt sätt att leva pronto. Hur man än pratar om vad som måste göras för att hålla planeten på en uppvärmningsnivå på 1,5 grader – det vill säga med volymer av koldioxidutsläpp där nuvarande torkor, stormar och extremväder kommer att öka lite i stället för mycket – låter man som en skogstokig alarmist. Att påpeka exakt hur allvarligt läget är är att riskera framstå som en konspirationsteoretiker som glömt att ta sina tabletter. Och eftersom det känns så overkligt att världens styrande skick låtit koldioxidfesten gå överstyr så här, är det lätt att drabbas av ”så illa kan det inte vara”-tankar. Det är mänskligt. Det är ett bra perspektiv i nästan alla andra påstådda katastrofsammanhang när medierna larmar och gör sig till. Det är så vi som aldrig upplevt krig eller hotet från atombomben är fostrade att tänka. Det är bara det att det inte är giltigt i klimatfrågan. Medierna larmar inte i närheten av så mycket som situationen kräver. Vi sitter med en av den mänskliga historiens största nyhetsbomber framför näsan och vet inte hur vi ska förmedla den.

 

Det kändes lite extra vulgärt med jul i år, eller så är det bara jag. Människor med shoppingkassar i händerna, berg av julklappar och tusentals prylar som byter händer under en dag, för att snart glömmas bort. Vi nyttjar ju sällan det vi får på jul mer än några gånger. Vi använder överhuvudtaget kläder i garderoben pinsamt lite innan vi kasserar dem. Samtidigt utgör konsumtionen en bra bit över hälften av växthusgasutsläppen i samhället.

Julhandeln slog enligt tidiga prognoser för övrigt nytt rekord i år. Högst på önskelistan: Kläder och skor, följt av hemelektronik.

 

Hur pratar man om det ohållbara konsumtionssamhället utan att låta som en partypooper? Orkar någon ens ta in att det är vår julgenerositet som får glaciärerna att smälta? När kommer de politiska ledarna våga säga som det är: Vi måste sluta köpa och börja reparera och en lång rad konkurser i detaljhandeln är oundvikligt den närmsta tiden, det är till och med önskvärt?

Jag vet inte, men jag vet att det krävs en stor skopa tålamod att skriva om klimatförändringarna. Också med sig själv. För samtidigt som man hela tiden påpekar att kejsaren är naken känns det ärligt talat inte så särskilt radikalt att teama upp med FN:s generalsekreterare, med Leonardo Di Caprio och med en lång rad europeiska kungligheter i oron över att så lite görs för att säkra vår överlevnad i antropocen.

Det finns många politiska och kulturella debatter som är mer utmanande att positionera sig i: Covid kontra övervakningssamhället, åldrande mediekvinnors självupplevda fulhet, upplösningen av könsbegreppet.

Det är bara så svårt att ha mänsklighetens största utmaning framför ögonen och inte låtsas om den, när vi råkar tillhöra den lilla skara som lever under det decennium då vi fortfarande kan stoppa katastrofen.

 

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

LÄS VIDARE

Hon ska utmana Macron om presidentposten

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatförändringar

Konsumtion

Julhandeln