Bokmässan är vårt Hultsfred

KOLUMNISTER

Björn Ranelid..., viskar kvinnan. Både hon och väninnan är strax över femtio, uppiffade med trähalsband och nya bågar.

De står några meter bort, utanför bokmässans damtoalett.

Eftermiddagsfnissiga och kanske inne på andra glaset, men förlägna och storögda. Plötsligt nickar den ena mot herrtoan och viskar med små, vitvinssmorda bokstäver:

”...ja, dom sa att han gick in där.”

Dagen innan uppträdde Ranelid strax före mig på Bonniers scen.

Jag råkade säga: ”Först av allt vill jag tacka Björn Ranelid och de andra förbanden.”

Det blev knäpptyst. Flickorna längst fram trummade nervöst med autografblocken. Kulturtanterna kvävde sina vackraste leenden.

Här skojar man nämligen inte om Björn Ranelid. Mannen är ett väsen, ett geni. En bokmässans enfant terrible. Och stilig är han ju också. Välbyggd som en grekisk Gud, både sinnlig och manlig, en kroppsbyggare i laxrosa skjorta.

På toa?

Nej, han tvättar nog bara händerna.

Atmosfären är annars klädsamt missunnsam. Alla är vi till exempel lite sura på Åsa Linderborg. Hon har liksom allt. Superstark debutbok, August-favorit, skitsnygg, arbetarklass. Jävla subba. Tänker man och ler.

Men alla får ändå sitt; chicklit-drottningar och Unga Allvarliga Män, ilskna ETC-skribenter och landsortsskildrare som aldrig bangar på att berätta om hur svårt det är att bli poet i sin egen hemstad.

Alla är vi kändare än någonsin tidigare. Om inte annat för fyra dagar.

Som ett ordets Hultsfred.

Senare under kvällen sitter jag och Maja i hotellbaren. Jag torgför min teori om rockfestivaler.

”Nja, bokmässan är väl mer som en charterresa för utvecklingsstörda”, säger hon.

”Jaha...?”

”Ja, men har du inte märkt det? Alla förlagsmänniskor är ju så så där vänligt bestämda mot er hela tiden. Ronnie, nu GLÖMMER du väl inte signeringen i morgon? Eller: Nej, Ronnie, du FÅR inte smuggla ut både drink och vinglas från krogen. Så där överseende och pedagogiskt, som man bara pratar till barn och förståndshandikappade...”

Jag ser mig om.

Här och nu, i natt. Ser du inte?

Vi är bakfullsbleka rockstjärnor som spränger våra alfabet högt i skyn. Vi är dom som skulle ligga med Kate Moss, om hon bara uppbar lön från stadsbiblioteket i Svenljunga. Vi är allt, viktigast och vackrast, sanningssägare med känslorna på kavajslaget, vi är jordens mittpunkt.

I fyra dagar.

Sedan åker vi hem.

Och går på toa.

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM