Breven från Johan III slog rekord i förolämpningar

KOLUMNISTER

Relationerna mellan Ryssland och Sverige är i bästa fall svalt formella, ofta inflammerade och inte mindre än sex gånger har vi haft långa och blodiga krig med Ryssland, krig som Sverige nästan alltid förlorat. Under långa perioder har svenska regeringar bugat för grannen i öst och tigit om den ryska ledningens övergrepp mot det egna folket eller i grannländerna.

Det var därför ett anmärkningsvärt och ur svensk synpunkt ovanligt djärvt grepp att låta den svenska ambassadören i Moskva närvara vid den mördade journalisten Anna Politkovskajas begravning och dessutom hålla ett tal.

Det har funnits tider då svenskarna inte sparade på verbala rallarsvingar, rekordet slogs på Johan III:s tid, under 1570-talet. Aldrig har så ilskna och oförskämda brev utväxlats mellan Stockholm och Moskva som den gången. Ja, inte mellan något svenskt statsöverhuvud och hans fiender överhuvudtaget.

Historien började med att Johan III gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, som den ryske tsaren Ivan den förskräcklige också hade friat till, men fått korgen av.

Johan och hans bror Erik XIV utkämpade en bitter maktkamp som ledde till att Erik spärrade in Johan på Gripsholms slott. Ivan lät då skicka en flera hundra man stor rysk delegation till Stockholm för att inleda förhandlingar med Erik XIV. Ivan ville få Katarina sänd till Ryssland. Erik var klart positiv till idén, men kort efter det blev Erik själv avsatt, Johan kom till makten och den ryska delegationen blev bryskt utvisad.

Så småningom lyckades Johan ordna fred med grannländerna, kom så turen till Ryssland. Johan sände en 57 man stor delegation till tsaren. Det var en "mission impossible" med uppgift att förbättra relationerna med den ryske tsaren. Gruppen leddes av den finländske biskopen Paul Juusten.

Delegationen fick först vänta i tre månader i Novgorod innan någon över huvud taget tog emot dem. Sedan blev det bara värre. De plundrades in på bara kroppen och misshandlades. De bakbands och släpades efter hästar längs Novgorods stinkande och leriga gator.

Därefter fördes biskopen och de höga diplomaterna i en simpel fångtransport till Moskva, där de förödmjukades ännu mer innan de som ännu levde fördes till en liten håla trettio mil öster om Moskva. Där avled hälften av gruppen i pest och andra sjukdomar. Biskopen Juusten överlevde dock alla svårigheter. Han satt och översatte Luther till finska.

Efter mer än ett års umbäranden i den avlägsna byhålan fick de äntligen se Ivan den förskräcklige. Men de såg inte så mycket av honom: under audiensen tvingades de ligga platt med ansiktena tryckta mot golvet.

Efter sammanlagt tre års strapatser kunde till slut en handfull överlevande diplomater anförda av biskopen stappla in på svenskarnas slott i Viborg. "Mission completed", som de säger i agentfilmerna.

Den brevväxling som nu följde mellan Johan III och Ivan saknar motstycke. De var ursinniga skällebrev. Ivan lät förstå att allting var Johans fel. Svenskarna hade inte skyddat den ryska delegationen i Stockholm och de svenska diplomater som kom till Ryssland hade uppfört sig som tölpar. Om Johan ville något i framtiden fick han vända sig till ståthållaren i Novgorod för han, ryssarnas tsar, hade inte tid att tramsa med småpotentater.

Johan svarade att han minsann var en lika hög potentat som tsaren, nämligen "en regerande kristen konung över ett väldigt kungarike". Johan avslutade med en kort historisk exposé över sin bakgrund.

Ivan den förskräcklige svarade att det var en "oförnuftig skrivelse" och han menade att innan Johans far (Gustav Vasa) själv gjorde sig till kung hade ingen i Ryssland hört talas om kungariket Sverige.

Så där öste de på med förolämpningar. Ivan skrev att han för sin del visst kunde tänka sig att förhandla med Johan - under förutsättning att den svenske kungen först skickade över sin hustru Katarina och sina söner, om han hade några.

Johan blev naturligtvis alldeles rasande och kallade Ivan för bondaktig och högfärdig. Han slog fast att tsaren var en

""ärelös träl och en kristen huvudljugare och tyrann".

Johan skrev också att han om han inte hade hört att Ivans far var en storfurste uti Ryssland

""hade Vi väl haft orsak att taga den mening därav, att någon munk eller bondekarl hade varit fader åt dig, efter vad du skriver så obeskedligt, liksom du själv varit uppfödd bland bönder eller annat löst parti, som ingen ärta veta".

Han avslutade brevet med sitt sedvanliga:

"Detta brev hava vi givit dig Ivan Wasiljewitsch till svar på din skrivelse " Så må du fullkomligt rätta dig efter""

Men vid den tidpunkten hade ett nytt krig redan brutit ut. Svenska Estland och Finland härjades svårt av ryska trupper. Den svenske ståthållaren Hans Boije stacks på spett och stektes till döds. Kriget skulle pågå i tolv år.

Herman Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM