Mannen som kunde prata med hundar

KOLUMNISTER

Nu är förutsättningarna helt perfekta. Erik har tagit med sig Hjortfot ut i skogen och barnen är på dagis och i skolan.

Jag har sminkat mig extra noga.

Det ska komma hem en hundtränare till oss. En man som ska förklara på hundspråk för Pimme att han måste sluta skälla.

Foto: Pimme Del Mar – jakthund deluxe!

Jag panikstädar med grävskopemetoden, det vill säga jag skopar upp stora lass med blandat jox och kastar nerför källartrappan.

Hela hundträningen ska nämligen filmas av TV4. Utför trappan dunsar Eriks gummistövlar blandat med urväxta galonisbrallor och påsar med teckningar som barnen tog hem från skolan i höstas. Pimme springer intresserat bredvid och skäller för varje ny sak som jag slänger ned: VAFFAVAFFA!

När de ringde från TV4 och frågade om de fick komma, de hade hört talas om att jag hade Brommas värsta skällhund, så tackade jag ja utan att ens fråga Erik först. Om skällandet bara kommer att reduceras till hälften vore det ju fantastiskt. Jag har faktiskt räknat, och Pimme skäller i genomsnitt mellan 40 och 50 superstarka skall varje gång det kommer in en ny person genom ytterdörren. Och detta även om jag bara har varit ute och hämtat in posten.

Erik blev lite orolig att Pimme skulle sluta skälla helt, hela grejen när man jagar är ju att Pimme ska skälla på vildsvinen, men de på tv-programmet kunde lova att Hundmannen inte kommer ta bort jaktskallet. Och ärligt talat, hur stor chans är det att den stackars hundtränaren överhuvudtaget ska få Pimme att ens vara tyst så länge att han kan lyssna på hundpratet. Undrar hur han gör? Abrakadabra slutaskällabrakadabra. Och så viftar han med lite rökelse och stirrar djupt i Pimmes knasiga gula ögon tills de börjar snurra runt runt?

Jag tycker lite synd om hundprataren. Det kommer att bli ett sånt uppenbart fiasko, man får inte bukt med en så stor del av Pimmes personlighet på ett tio minuter långt tv-inslag, om ens någonsin. Men jag har gjort i ordning gott kaffe och har till och med köpt kakor, om han skulle deppa ihop totalt.

Först kommer fotografen och inslagsproducenten. Pimme hälsar VAAAAAFAFFAFFAFAFAFAFAFA! och hoppar upp mot dem och viftar på svansen. Fotografen blir lite blek, men producenten ser glad ut, det här kommer att bli ett roligt inslag med en sån galen hund. När Pimme till slut har tystnat och fotografen har riggat upp en lampa i hallen och jag har hunnit ta bort allt damm och blomjord och grus som plötsligt syntes i den nya belysningen, ringer det på dörren. Fotografen sätter på kameran.

In kommer Hundmannen.

Men vad konstigt. Det är tyst. Alldeles knäpptyst. Jag tittar på Pimme som har satt sig på golvet med svansen fint ihoprullad runt benen. Hundmannnen hälsar först på mig och tittar sen ner på Pimme som sitter snällt och vickar upp och ner med sina små öron. Ett underligt lugn vilar över den lilla hallen.

– Eeh, börjar jag, han brukar skälla skitmycket.

Tystnad.

– Alltså, i vanliga fall kan man nästan inte komma in genom dörren för det är sånt oväsen, fortsätter jag.

Hundmannen klappar Pimme på huvudet.

– Vilken fin hund du har, säger han.

Vi står fyra personer i hallen och tittar på Pimme som gnager lite på sitt ena framben.

Jag ber Hundmannen att gå ut igen och göra en mycket bullrigare entré. Det måste ha blivit något fel, Pimme brukar aldrig låta en människa passera obemärkt genom ytterdörren. Han ringer på. PLINGELINGELINGELING! Han bultar på dörren med knytnävarna och ropar tjohoo! Sen slår han upp dörren med en smäll och vrålar Hejsan-svejsan!

Pimme sträcker ut frambenen och sjunker ner med huvudet på tassarna. Han suckar och smackar lite. Blinkar med sina gula ögon.

Kanske Pimme har fått för mycket uppmärksamhet på en gång? Jag bestämmer att alla måste gå ut ur huset och stanna ute i en halvtimme, jag passar på att åka och hämta på dagis och när vi väl är tillbaka har Pimme varit ensam hemma i över 45 minuter. Jag säger till hundtränaren att han faktiskt får stanna i bilen utanför om han nu utstrålar nåt som gör att Pimme inte skäller, så får fotografen gå in först med kameran på, för de måste ju ha lite bilder på en hund som skäller galet och hoppar och har sig, för att det ska kunna bli nåt program. Man kan ju inte ha en hund som bara viftar lite på ett öra och sen stå bredvid och säga: ”Å, jag har så jobbig hund, hjälp mig.”

Jag varnar fotografen att Pimme eventuellt kommer att hoppa upp mot objektivet och smälla ihop käkarna i luften, han gör ofta så när man ska försöka ta en bild på honom. Fotografen blir lite orolig att han ska bli biten, men jag säger att det är ingen fara, han bits ju aldrig, eller, ja han bet ju Erik en gång, men det var länge sen och det säger jag inte heller till fotografen som nu ganska blek slänger upp dörren med en smäll. Nu jäklar, här ska filmas galen hund! Nehe? Det är ingen där. Pimme står ute i köket och dricker vatten. Efter ett tag kommer han fram och nosar lite på producentens hand.

Jag ringer till Erik. Han måste komma tillbaka med Hjortfot, men han är ute och jagar och vill inte alls avbryta och åka hem mitt i, fast han är så illa tvungen, för det står ett helt filmteam och väntar och det kanske är så att Pimme behöver Hjortfot vid sin sida för att riktigt komma igång med tokvoffandet.

Producenten blir en aning stressad och måste ringa och prata med de andra på programmet, jag lugnar henne med att om det finns något på jorden som kan få Pimme att börja skälla, är det när Erik kommer hem, och nu har ju han och Pimme varit ifrån varandra i flera timmar. Pimme kommer att voffa svansen av sig.

Erik ringer från bilen. Framme om fem minuter. Vi står beredda med lampor och kamera påslagen. Erik rycker upp dörren, Pimme rivstartar i vardagsrummet och kommer springande i full fräs på sina små ben, ticketicketicketick, han rusar ända fram till Erik.

– Voff, säger han väluppfostrat och slickar sig om nosen.

Sen är han tyst, han viftar väldigt mycket på svansen, men är alldeles knäpptyst.

Det är katastrof. Hundmannen har inget problem att lösa i tv. Producenten har inget inslag. Alla är förtvivlade utom jag, som är överlycklig. Jag har ju fått en tyst hund! Pimme har totalt slutat att skälla. Det är underbart! Jag vill inte visa hur glad jag är förrän Hundmannen och det besvikna filmteamet har åkt iväg. När deras bil försvinner nerför backen klappar jag Pimme på ­huvudet. Han tittar mig i ögonen. Han vickar lite på öronen. Sen säger han: VAFAVAFFA-FAFFAFAVAVFAFAFAFVAVFAVAFFA-VAFAFFAFAFFAFAFFAAAAAAAAFFA-VAFFAAAAAAAAAAAAVAFFAVAFFA-­VAFAFAVAFFAFAFAFAFFAFAFVAFFAVAFFAFAFAFAFFAAFFAFAVAVVAFFA-FAFVAVFAVVAFAFFAFAAFFAVAFFA-AAAAAAAAAAAAAAAVAFFAVAFFA­VAFFAFAVAFFAFAFAFAFFAFAVAFFA-VAFFAFAFAFFA ända tills jag går upp på övervåningen och sminkar av mig.

ARTIKELN HANDLAR OM