Han var ung och skjuten i ryggen

KOLUMNISTER

MALMÖ. De danska journalisterna i busskuren på Eriksfältsgatan är upptagna med att intervjua varandra.

Möjligen är det därför de inte lägger märke till den unga kvinnan som hastar hemåt i oktoberkylan på andra sidan gatan.

Tråkigt för dem, för det var hon som i tisdags kväll slog larm om vad polisen tror kan vara det femtonde offret för en rasistisk galning som åker runt i Malmö och skjuter folk.

Nu, ett dygn senare, på väg hem från jobbet, vill hon inte ställa upp med namn och bild i tidningen. Men hon har ingenting emot att berätta.

– Jag hörde en smäll. Någon skrek ”jag vill inte dö, jag vill inte dö”, fast på engelska.

Hon tänkte inte gå ut först. Trodde det var en alkoholist i farten. Men något fick henne att ändra sig.

Mannen var ung, mörkhårig. Låg på mage, talade osammanhängande.

Han var skjuten i ryggen från buskaget bakom hållplatsen. Hon fick av honom jackan, såg blodet, ringde ambulans.

Hon flydde från Afghanistan med sina föräldrar för tio år sedan, under talibanstyret.

De hamnade här i Nydala, en stadsdel i Malmö som byggdes på 1960-talet och som har cirka 6 000 invånare, mestadels invandrare.

– Det är okej här. Bättre än Rosengård. Mycket bättre än Afghanistan.

Hon tänker inte ta bussen till jobbet i morgon. En kollega får hämta henne.

Minst tre av attentaten mot invandrare har gjorts i dessa kvarter, där nu en polisbil långsamt cirklar runt, varv efter varv.

Journalisterna i busskuren svär över att kameran slutat fungera och lägger inte heller märke till Aiman Adih och Rana Assadje, från Jordanien respektive Irak.

De är ute och går med sin bebis och är så etablerade, integrerade och hårt arbetande efter tolv år i Sverige att inte ens Jimmie Åkesson borde ha anledning att vara missnöjd.

Ändå är de rädda.

– Vi har två barn hemma. De ville inte följa med ut på promenaden. Min dotter bad mig att inte gå ut. Hon sa att hon var rädd för att jag skulle bli skadad, säger Rana Assadje.

Hon pekar mot busstationen och säger att hon inte tänker gå förbi den.

– Det står ju i tidningarna att det är invandrare som blir skjutna.

Så här på kvällen går buss nummer åtta tre gånger i timmen. Långa, gröna ”gasbussar för ett grönare och skönare Malmö”.

Men de blåser förbi kuren utan att stanna. Det är kallt och folktomt.

– Visst fanns det någon i Stockholm som hette lasermannen? Vi har fått en sådan vi också.

Ali, 25, från Libanon, suckar. Han säger att det råder kaos i Nydala. ”Fast det är mest snorungar som tjafsar.”

Han drar upp dragkedjan i jackan till halsen. Berättar att en kompis till honom blev mördad på Stortorget förra vintern. ”Men det har inget med det här att göra. Det var någon affär som gick snett.”

Han vågar inte åka kollektivt. Det var ju bara några veckor sedan en annan invandrare blev skjuten vid en busstation.

Att attentaten mot invandrare kunnat pågå i snart ett år utan att tidningar, radio och tv vaknat till liv är inte smickrande för svensk journalistik.

Jag frågar Ali vad han tycker om detta. Han ler och rycker på axlarna.

– Jag skulle flytta om jag hade råd.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM