Pappa varnade oss före terrordådet: ”Håll ungarna hemma”

Foto: Virginia Mayo / TT / NTB Scanpix
KOLUMNISTER

”Vi får inte vara rädda”, brukar vi få höra. ”Om vi blir rädda, då har terroristerna vunnit.”

Attackerna i Paris, den 13 och 14 november 2015 resulterade i 130 döda och över 350 skadade. Jakten på en av de misstänkta, Salah Abdesalam, född och bosatt i Bryssel, avslutades inte förrän den 18 mars 2016. Då greps han, bara några kvarter från det äldreboende där min franska svärmor bor och exakt sex kilometer från huset där jag bor med min familj. Det var en fredag. Min äldsta dotter skulle ut och fira med sina kompisar. Hennes morfar, min pappa och hela Sveriges främsta specialist på brott och brottsbekämpning ringde medan hon stod och sminkade sig. ”Håll ungarna hemma”, sa han. ”Risken för nya attentat är som störst nu.” Det dröjde fyra dagar innan pappa fick rätt. Den 22 mars 2016, dödades 35 personer och över 300 skadades i tre samordnade bombdåd, på flygplatsen Zaventem och tunnelbanestationen Maalbeek.

Det har gått två år sedan den dagen. Det franska undantagstillståndet hävdes 1 november förra året, knappt två år efter att det infördes och i januari i år sänktes den belgiska säkerhetsklassificeringen till en tvåa på den fyrgradiga skalan för första gången sedan den 14 november 2015. ”Men en tvåa i dag betyder inte samma sak som det gjorde innan attackerna”, förklarade premiärminister Charles Michel när beslutet meddelades.

Klockan är tjugo i åtta på morgonen och jag ska ta tåget till Paris. Först kliver jag på tunnelbanan, en station innan Maalbeek. På väg in i vagnen knastrar det i högtalarna: min station Schumann ska hållas stängd de kommande två dagarna, det är europeiskt rådsmöte. En kvart senare kliver jag av vagnen. Jag räknar till fyra kamouflageklädda och tungt beväpnade militärer och ett tiotal poliser under min korta promenad till rätt spår. På väg in i avdelningen för internationella avgångar får jag visa innehållet i min handväska. Mina äldsta döttrar lägger alltid tamponger överst i sina ryggsäckar. ”Då vågar de inte rota”, hävdar de. ”Vad synd”, brukar jag svara. ”Om någon konfiskerade era kvarglömda smörgåsar och ruttna bananer skulle världen bli en säkrare plats.”

Jag möter ytterligare två uniformsklädda soldater på väg upp mot perrongen. Håglösa tonåringar, marginellt äldre än mina egna. Den ena fingrar på vapnet som hänger snett över bröstet, ovanpå hans skottsäkra väst. Den andra har smala pojkhöfter och tuggar tuggummi. De blänger. Jag blänger tillbaka. Inte så konstigt att de ser uttråkade ut, tänker jag. De ville tränas för krig. Nu är de ordningsvakter utklädda till Rambo.

Beslutet att kalla in militären för att förstärka övervakningen av offentliga platser i Belgien fattades redan i direkt anslutning till attackerna i Paris den 6 januari 2015, mot Charlie Hebdo. Ingen trodde visserligen – ens då – att deras närvaro skulle omöjliggöra nya attentat. Militärernas viktigaste uppgift har alltid varit en annan, att få mig att känna mig trygg. Det fungerar väl sisådär, kan jag tycka.

Jag har bott i Bryssel i snart 20 år. Jag har tre barn som ränner i alla riktningar utom dit jag ber dem. Rädsla är en känsla, den bryr sig inte om statistik, sannolikhetslära eller hårda fakta. Vi flyttar gränserna för vad vi anser oss behöva för att känna oss trygga. Det gör mig rädd, eftersom jag är jurist och att befinna sig i en tid där ingen ifrågasätter att ett demokratiskt land inför undantagstillstånd i två år, är sånt som skrämmer slag på jurister. Och ja, ibland blir jag också rädd för att det ska hända igen. Terrorn. Det är klart jag blir. Hur skulle jag kunna låta bli? Ibland blir man rädd trots att man inte borde. Och det känns aldrig någonsin bättre att intala sig själv att risken är högre att dö i cancer än i ett terrordåd. I synnerhet inte om man är hypokondriker.

Har terroristerna vunnit då? Nej. En helt annan sak är att det knappast får mig att känna mig som en vinnare.

ARTIKELN HANDLAR OM