Schyffert och Ulvaeus avfärdas som kändisar när de irriterar högern

Foto: MAGNUS SANDBERG
Henrik Schyffert under Hela Sverige skramlar, den välgörenhetsgala där flera ur Sveriges kändiselit deltog till förmån för människor på flykt.

En stor del av våra mest kända artister och konstnärer är under attack från höger. Det beror på några enstaka debattinlägg och upprop till försvar för en mer human flyktingpolitik som nyligen publicerats i pressen. Vissa högerskribenter som ogillar sådana tankegångar gick då till angrepp med ordet kändis som argument.

Ordet kan ibland vara menat som beröm, exempelvis när det gäller okända människor som uppträtt i reklamkanalernas mer obskyra program. Men ett nästan lika vanligt sätt att använda ordet är som förminskning eller hån. Den som avfärdar Henrik Schyffert och Björn Ulvaeus som ”kändisar” menar inte väl.

Men nyligen applåderade Expressens ofta skarpsinniga och välskrivna ledarsida sin före detta vikarie Naomi Abramowicz, till och med med porträttbild, för följande djärva betraktelse:

”Vad Henrik Schyffert tycker om Sveriges migrationspolitik och Björn Ulvaeus känner för övervakning är lika relevant som vad statsminister Stefan Löfven anser om Pet Shop Boys senaste platta.”

Det ogina sättet att tolka denna något grumliga tankegång vore att ledarskribenten anser att migrationspolitik och övervakningssamhället är ämnen av samma betydelse som Pet Shop Boys senaste platta. Alternativt var det ett obegripligt angrepp på Stefan Löfven.

Men låt oss vara generösa, så dum är hon nog inte. Naomi Abramowicz, 27 år och således med en hittills ganska kort karriär som betald högerskribent bakom sig, menar snarare att åsikter i viktiga frågor från Henrik Schyffert och Björn Ulvaeus är automatiskt irrelevanta redan av det skälet att de är kändisar.

Ty dylika kändisar, utvecklade hon i sin ledarartikel i Göteborgs-Posten, framställer sig som ”experter på vitt skilda områden och det de saknar i kunskap tar de igen i känslor”.

Nu blir det psykologiskt intressant. Henrik Schyffert och Björn Ulvaeus har båda genom ett långt yrkesliv i en hård bransch onekligen skaffat sig breda erfarenheter ”på vitt skilda områden”. Och deras artisteri innehåller både humor och känslor.

Men i de fall de har politiska uppfattningar i strid med Göteborgs-Postens nya linje anser sig Naomi Abramowicz kunna avfärda dem lika oblygt som lättvidigt med ordet kändisar.

Själv går hon i det avseendet säker, eftersom hon hittills inte uträttat någonting av betydelse. Under vikarietiden på Expressen gick hon till storms mot ”vänstervridningen på SVT”. Föga originellt, räckte inte till fast anställning. När hon nu trappar upp genom att förlöjliga välkända artister så är det kanske mer kommersiellt gångbart. Kan räcka för att få behålla jobbet på GP:s ledarsida, Sveriges just nu högraste, under ledning av den ökända Alice Teodorescu. Stackars gamla göteborgsliberaler!

Snabbt ut i samma skyttelinje som Abramovicz hoppade SvD:s ledarskribent Ivar Arpi. Han är mest ökänd för sin kraftfullt markerade ståndpunkt att det upprörande nog är lättare att komma ut som bög än som Sverigedemokrat i Sverige.

Arpi deklarerade generöst i radions Studio Ett (12 april) att ”kändisar får gärna skriva debattartiklar, men …”

De får inte vara så ”känslomässiga och populistiska och hålla en sån sentimental ton” som kändisar tycks ha för vana.

Det sentimentala gällde alltså allt ynkande om lidande flyktingar, något som enligt båda dessa högerskribenter är typiskt för just kändisar.

Jag vågar nog påstå att våra borgerliga ledarsidor uppvisar en hel del populism och känslosamhet, låt vara på andra områden än flyktingar. Vanligtvis lägre skatter för de rika och fler privatiseringar. Inte minst genom skribenter som Arpi och Abramowicz. Men då dessa ledarskribenter med få undantag är relativt obemärkta kan de förstås inte avfärdas som kändisar. De är blott trägna arbetare i vingården som mot betalning framför de politiska uppfattningar som förestavats i anställningskontraktet.

Stackars satar. Jag kan förstå att en sådan begränsning i yrkeslivet föder både frustration och mindervärdeskänslor.

Och därför kan Arpi, Abramowicz och dylika, njutningsfullt hämnas åtminstone lite genom att avfärda större delen av det svenska artistlivet, ledarskribenternas absoluta motsats, som betydelselösa kändisar. Åtminstone de artister, konstnärer och författare som tar ställning mot högern.

I kläm hamnar bara de enstaka artister som själva faktiskt är höger. Ty de stackarna kan ju med denna logik inte räknas in i kändisgemenskapen.

För övrigt anser jag att...

  …Mikael Wiehe ställde roligaste frågan till Ivar Arpi i Studio Ett:  Vilka andra yrkesgrupper tycker du ska hålla käften?

  …bevis för hur alltför starka känslor kan få borgerliga ledarskribenter att skämma ut sig levererades av DN:s Erik Helmerson, när han i förra veckan skrev att jag ”skrek gällast” i en polemik för sju år sen. Skrek med gäll röst som ett obehärskat fruntimmer kantro? Liberaler diskuterar ju lugnt i manlig baryton.

…Helmerson också har fel i sakfrågan. Terroristexperten Ranstorp hade inte på fötterna när han för sju år sen pekade ut Rosengård som en pyrande terroristhärd. Det blev i stället Göteborg, till och med Örebro, för att inte tala om IS

i Syrien, som kom att odla terrorister. Rosengård har bara levererat en enda ynka misstänkt.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM