Mejla

Staffan Heimerson

Yttrandefrihet kräver även ett bra uppförande

KOLUMNISTER

Jag kan inte erinra mig ett taskigare uppträdande än det den 23-åriga, välutbildade Eleanor Hawkins bjöd på berget Kinabalu i den malaysiska delen av ön Borneo.

Eleanor Hawkins eskorteras från rättssalen efter att ha poserat naken på det av lokalbefolkningen heligförklarade berget Kinabalu på Borneo.
Eleanor Hawkins eskorteras från rättssalen efter att ha poserat naken på det av lokalbefolkningen heligförklarade berget Kinabalu på Borneo.

Fröken Hawkins besteg berget, som för lokalbefolkningen, Kadazan-Dusunstammen, har en helig status, klädde av sig, lät sig fotograferas och lade ut bilderna på Facebook. (Jag vet inte, men jag kan tänka mig att bildtexten var: ”Varmt väder i dag. Härliga vyer. Och här har ni färska närbilder på mina tuttar och könsdelar. Semesterkram Eleanor.” Det är höjden av exhibitionism. Det är Facebook-narcissism uppåt ­väggarna. Det är 15 sekunders Youtube-berömmelse.

Jag är inte chockad. Jag är ateist så min upprördhet har inget med personlig religion att göra. Jag är bara indignerad.

Uselt beteende, fånig stil (eller ingen stil alls) får ofta smittspridning. Det ­sätter griller i huvudet på kidsen. Det är därför rockstjärnor är ett otyg.

Det blir cool att pissa på Klagomuren, onanera med Angkor Wat som bakgrund och moona i Sixtinska kapellet. Det ­dröjer inte länge förrän den första resebyråannonsen dyker upp: ”Betlehem. Res med oss. Tillfälle att strippa i Födelsekyrkan.”

Få heliga platser har, som Kinabalu, möjlighet att själva reagera. Det 4 095 meter höga berget protesterade mot fröken Hawkins och hennes ryggsäckskamraters beteende genom att bli platsen för att jordskalv med magnutiden 5,9 på Richterskalan och 18 dödsoffer.

Det är naturligtvis inte nakenheten som är stötande. Vi är tillvanda vid nakenhet i de mest besynnerliga sammanhang. Min gamle kompis Arne Lemberg skapade intresse för sin tidning, Lektyr, genom att själv och med alla sina redaktionsmedlemmar, i en pågående sändning i mitten av 70-talet spritt språngande nakna springa genom tv-programmet ”Kvällsöppets” studio. Det kallades att streaka. Det var, sa programledaren, för att illustrera vad som skett på Råsunda fotbollsplats söndagen innan. Ingen var upprörd.

Bastun är en institution. Nakenbadet är en grundpelare i svensk filmkonst. Topless är nästan obligatoriskt på Smedsuddsbadet. Kulturelitens inställning till pornografi går i vågor, från entusiasm till fördömande. Ingen förfäras av att tyska nudister gyttrar ihop sig på spanska badstränder.

Vi är naknare än någonsin.

Men följande etikettregel ska gälla: Näcka inte mot åskådarens önskan. Träng dig inte på med tasken dinglande. Och icke-troende människor ska ­visa respekt för troende människors seder på platser som de troende ­vördar.

Jag kan höra någon invända: men, hallå, tangerar inte detta resonemang yttrandefriheten? För några månader sedan var vi fullkomligt i gasen över Charlie Hebdos teckningar av profeten Muhammed.

De flesta av oss ställer oss bakom Lars Vilks rätt att tillverka roliga - men stötande - rondellhundar.

För yttrandefrihet finns inga gränser. ”Denna rätt”, heter det i FN:s deklaration, ”innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

Skulle då flickan Hawkins inte få ­uttrycka sig på det sätt hon vill bara därför att hon befann sig på en plats som vidskepliga stammar kallar helig? Jo - om nakendans på ett heligt berg är ett sätt att yttra sig. Då tar jag tillbaka allt jag skrivit. Naturligtvis får hon det.

Men jag tror att vi ska skilja på yttrandefrihet och uppförande. Yttrandefriheten är total. Någon motsvarande uppförandefrihet finns inte. Uppförande har koder.

Av yttrandefriheten har vi det senaste decenniet gett bort stora sjok genom att låta den politiska korrektheten ta över. Det är lätt att ett mustigt uttryck, ett otydligt skämt eller en gladlynt formulering i ett huj mobiliserar lynchmobben på Twitter. Försök skoja om ­islamofobi, Pridefestvalen och gluten­allergi. Du strimlas till smulor innan ­solen gått ner. Den ohämmade och ­proportionslösa vreden är signum i samtalen på nätet.

Fråga Åsa Romson. Hennes brott var inte ondska, bara en usel metafor. Hon sa Auschwitz där hon borde sagt Berlinmuren. Ännu uppenbarare är det som hände den brittiske vetenskapsmannen och Nobelpristagaren Sir Tim Hunt.

Gammelmansaktigt men med en glimt i ögat sa han på ett vetenskapligt seminarium i Sydkorea, att han var skeptisk till att samtidigt ha män och kvinnor i laboratorierna. Kärlek uppstår. Men relationer brister. Då gråter kvinnorna.

Han skulle ha bitit sig i tungan. I stället tvangs han lämna sina vetenskapliga hedersuppdrag.

Voltaires sentens ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” har ersatts. Nu ­lyder den: ”Jag vet att jag kommer att ­avsky vad du säger och jag ska använda min yttrandefrihet till att hindra dig från att uttrycka det.”

Ett annat ord för detta är ­McCarthyism.

Jag läser just nu ...

 … en sällsynt roande bok, ”1913, århundradets sommar” av den tyske konstvetaren och kulturredaktören Florian Illies. Det är en skvaller- och ­kulturkrönika från ett ödesmättat år, där längs axeln Wien-Prag-Berlin Freud och Hitler, Kokoschka, Stalin, Kafka, Trotsky, Schönberg, Tito och ­hundratals fler rörde sig – i konspirationer och ­depressioner, triumfer och vänsterprassel. En genväg till att bli en bildad karl under ­muntra och tragiska former.

Prinsbröllopets SVT-sändning ...

 … har redan fått tillräckligt på skallen så låt mig bara komplettera med observationen, att programledarna Ebba Kleberg von Sydow och Pernilla Månsson Colt bar onödigt komplicerade namn. I jämställdhetens, självständighetens och feminismens tidevarv behöver inte yrkesmänniskor skaffa sig dubbelnamn, som får dem att låta som andalusiska adliga änkenåder. Heder åt den tredje programledaren som inte kallade sig Mark Gardell Levengood.

Ideella organisationer ...

 … har visat hur de, som Röda korset, kan överbetala sina ideella, frivilliga krafter. Nu är det Civilförsvarsförbundets generalsekreterare Anders M. Johansson som väcker undringar. Han är tillika vdi aktiebolaget Civil AB som ägs av Civilförsvarsförbundet. I dagarna blev det klart att cirka 20 procent av de anställda får sparken. Civilförsvarsförbundet är en strikt ideell organisation med 15 000 medlemmar. Ändå sitter Johansson med ett statstjänstemannaavtal och firmabil. Han har de senaste åren deklarerat inkomster för över 800 000 kronor, och han har inga andra kända uppdrag. ”En sänkning till riksdagsledamotslön vore en förbättring”, skriver min syrlige tipsare.

Av: 

Staffan Heimerson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Staffan Heimerson