Sära på benen och få bättre självförtroende

KOLUMNISTER

Äntligen har vi börjat prata om sittmaktsordningen, fenomenet att vissa människor gärna vill sitta väldigt brett i kollektivtrafiken på rumslig och eventuellt själslig bekostnad av andra. Men vi har glömt prata om de som lärt sig att inte sitta så. Där har vi ett värre problem.

Åtminstone om vi får tro Amy Cuddy, professor i socialpsykologi vid Harvard Business School.

I New York lanserades nyligen en informationskampanj i tunnelbanan emot killars utbredda sittstil. Affischer uppmanar dessa vardagsakrobater att sluta fläka ut sig på andra resenärers platser och kanske skulle något liknande i Sverige göra susen, ”Tulo mellan knäna pojkar!”.

Folk skulle nog hävda att man för katten måste få sitta som man har lust, eller att det är en icke­fråga. Vill du förresten veta vem som tjänar på rådande förhållanden ska du iaktta vilka som protesterar när du försöker förändra dem. De som kallar något för ett icke-problem eftersom det inte är ett problem för just dem. Men det är inte vad jag vill komma till.

Cuddys forskning handlar om känslor, beteenden och hormonnivåer kopplat till kroppshållning. Ja, jag sa hormoner.

För det läskiga med resultatet är att det visar hur kroppspråket förändrar vår kemi, vad som händer inuti oss, och inte bara hur vi uppfattas av omgivningen.

Den som sitter brett och stort som en mäktig gud­fader kommer inte bara att bemötas mer som en sådan. Hen kommer dessutom på mycket kort tid få en kemibalans i kroppen som matchar det. Mer själv­förtroende och mod samt prestation därefter. Vajert!

Så till det ruggiga. Den som i stället sitter litet, ihopkrupet och nätt kommer att få hormonnivåer som förstärker känslan av utsatthet och stress.

Det räcker med att ställningen intas i ett par minuter för att kroppen ska ställa om sig. Om detta stämmer, varför säger vi då åt hälften av mänskligheten att föra sig så i en hel livstid?

Genom reklambilder och ideal förklaras för tjejer och kvinnor att dom ska se näpna och smalsittande ut. Korsbenta och bambi­svajiga. Det minst mäktiga. Det svaga och det försvagande. Om vi kan lösa det med lite fler mäktigt bred­sittande brudar på bild så kan jag faktiskt tänka mig att stå på tunnelbanan resten av livet.

ARTIKELN HANDLAR OM