Mejla

Malin Wollin

Hur är det fatt lille vän?

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Foto: Scanpix

En man går ut i skogen.

Efter en stunds promenad bortom alla upptrampade stigar ser han den.

Rälsen.

I den här delen av skogen befinner sig aldrig någon. Nu är han ensam mellan träd och  tystnad.

Han kliver upp och ställer sig mitt på spåret. Sedan väntar han. Kanske vet han när tåget ska komma, kanske tittar han på klockan. Kanske har han fått ett infall och gått ut på vinst och förlust. Bottenlös förlust, men han ser det ju inte så av någon anledning. Hur tyst är det för en man som väntar på tåget på fel plats? Hur låter det sekunden innan allt är slut?

Plötsligt kommer tåget. Tusen tankar hinner föraren tänka. Mannen på spåret har bara en.

Stå kvar.

Ingen vet varför han gör så här. Ingen vet varför orken tar slut på det sjuttionde året.

Han kanske inte ens vet själv.

Om mannen på spåret vet vi som är resenärer ingenting, ännu. Det enda vi vet är att tåget blir en timme försenat. En timme att plocka upp vad som är kvar av en man som inte ville vara med längre. En timme att städa rent och hitta en ny förare.

Tåget ersätts med buss en sträcka. Som passagerare irrar jag runt på stationen, övertygad om att jag ska sätta mig på fel buss och bli tvungen att köpa ny dyr tågbiljett. Jävla SJ, mumlar jag för mig själv i jakt på ersättningsbuss nummer 47. En timme tar bussresan, jag mår illa.

På plats i tågvagnen hamnar jag intill en mormor med sitt barnbarn. De delar på en påse sura bilar.

Konduktören kommer för att kontrollera min biljett. Han berättar om mannen på spåret.

Jag tänker på alla de gånger som tåg stoppas på grund av olycka. Jag minns mina kurskamrater som en gång i tiden såg blod stänka upp och sedan flyta vågrätt ut över fönstret. De hade bytt vagn, ville inte se det röda. Konduktören sa ”Ni har inte första klass-biljetter, här får ni inte sitta”.

I P1 Morgon diskuterar man den 12/5 fenomenet med åskådare som filmar vid olycksplatser. En polis berättar om en arbetsdag och hur han måste fösa undan människor som ser på (utan att hjälpa till) eller använder sina mobiltelefoner för att fotografera och filma en olycka, ett offer.

Jag kan se värdet av allmänhetens dokumentation av förövare, polisers övervåld eller misstänkta personer.

Men att stå och filma när en människa brinner upp i ett bilvrak på E4. Hur är det fatt lille vän? Hur är du skapt? 

Personen i bilen som brinner, personen som sitter fastkilad under tåget. Människan som nyss var en av oss är plötsligt ett objekt.

När sker skiftningen? När blir det ett spektakel för någon att föreviga? När försvinner människovärdet som vi alla andra dagar anser okränkbart?

Och framförallt: Vem är du?

Veckans Säg:

Åsa Romson jämförde döden i Medelhavet med Auschwitz och det var verkligen mindre bra. Men hallå, Annie Lööf säger att minskat rotavdrag leder till ökad kriminalitet. Oh no! Jag föreställer mig galna människor på gatorna som springer omkring och slår ihjäl varandra med tryckimpregnerat virke.

Veckans Saint:

Om du har snuskigt mycket pengar så måste du inte ge bort ett enda öre, men det är fint om du gör det. Och finast av alla den här veckan är Cristiano Ronaldo som låtit 60 miljoner av hans förmögenhet göra nytta för barnen i Nepal.

avMalin Wollin

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM