Mejla

Anna Ekelund

Annika blev en tom duk för alla våra fördomar

Publicerad:
Uppdaterad:

Antingen white trash och luder som förtjänar en dödlig spruta i armen eller en ängel på fel plats vid fel tillfälle? Säg vad du tycker om Annika Östberg och jag ska säga dig vem du är.

Vad har det tagit åt folk? Jag trodde inte att svenskar hade det i sig. Franska bönder, kanske, men inte vanliga Svenssons. En runda på nätet och upp stiger en vägg av hat:

”Klart som fan kärringen ska sitta inne och ruttna resten av sitt liv”, skriver någon. Andra menar att ”det är en skam att vi svenska skattebetalare måste ta hand om slödder som hon”. Invektiven haglar. Annika Östberg kallas massmördare, heroinist, lesbian, knarkarbrud, gatutrasa, hallick, langare, vrak och ”en notorisk tjuv, prostituerad, och knarkare”. Notorisk? Under 28 år i fängelse kan det vara svårt att avgjort bevisa.

Den som vill vara riktigt neslig drar till med att Annika Östberg egentligen är gift Deasy och inte längre svensk. Som om ondskan har sipprat in där svenskheten sipprat ut. Ett annat argument mot Östbergs hemkomst är att det är ”orättvist” mot andra. Det finns mer ömmande fall och bryr man sig om en gammal mördarhora, var ska man då sluta? ”Vilka fler svenskar som utomlands är dömda mördare, sexualbrottslingar, pedofiler, knarksmugglare, etc, ska vi starta kampanjer för?”

Hur kommer det sig att vi blir så engagerade i en person som vi egentligen inte vet något om? Annika Östbergs öde är intressant ur många aspekter och skulle kunna ge upphov till konstruktiva diskussioner om skuld, fri vilja, ansvar, straff, diplomati och politik. Men att med sådan emfas hävda att hon är si eller sådan, som många debattörer har gjort den senaste veckan, har blivit ett fenomen i sig.

Ingen känner Annika Östberg, ingen var på plats när brotten som hon sitter inne för begicks. Ändå hyser många inte ens det minsta lilla tvivel om hennes skuld. Eller hennes oskuld, för den delen. Annika Östberg har blivit till en tom målarduk som vi projicerar våra fördomar, farhågor och förhoppningar på. Skönmålningen av henne har varit minst lika osmaklig som svartmålningen.

Östbergs hatiska kritiker äcklar och skrämmer mig därför att jag är övertygad om att även de är kapabla till mord. Deras frenetiska häcklande är ett sätt att ta avstånd – också från sig själva. De erkänner inte mörkret inom sig och just det skulle i en oväntad situation kunna göra dem farliga.

Mord och medhjälp till mord ska inte förringas. Anhöriga till en mördad person har min fulla respekt och jag skulle aldrig avkräva dem någon förlåtelse. Men vi andra? Hur länge tycker vi som inte är personligen drabbade att det är rimligt att en människa ska sitta dömd? För vems skull straffas man? De anhörigas, allmänhetens eller statens? Kanske för sitt eget bästa?

Även jag målar egna bilder på tavlan Östberg. Tänker på henne som en förrymd, heroinberoende och gravid 15-åring i främmande land med en mamma som inte letar efter sin dotter – utan i stället har fullt upp att leka familj med en ny pappa. Hur sviken måste den där lilla Annika inte ha känt sig? När jag läser att hennes enda önskan i dag är att få återförenas med sin gamla mamma tänker jag: hon är ändå friare än de som är så belägrade av oförsonlighet att de fördömer varje människa som inte är som de.

16 år gammal dog Annika Östbergs son i en bilolycka. Sådant kan göra den mest förhärdade brottsling mild och ödmjuk. Hon, en mördare – men samtidigt inte en sekund sämre än någon av dem som med sina hämningslösa tillmälen lever i ett tillstånd där mänskligheten ryms i deras egen rockskört.

Av: Anna Ekelund

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN