Den svenska soljägaren är fångad i sin egen utopi

KOLUMNISTER

Läs Lena Sundströms krönika

Efter åtta års semestrar i Sverige på raken. Molntäckta dagar och surregn och sökande efter ställen och stränder där man kanske kan hitta lä. Löpsedlar med ”Här är solen” och ”På torsdag kommer värmen”.

Jag hade fått nog. Jag skulle hyra ett hus i Spanien. Redan i vintras började jag leta efter lämpliga objekt.

Villa med skuggig patio, Hus med trädgård i skuggigt läge, Svalterrass i norrläge.

Till slut hittade jag det perfekta huset. Mejlade ägarna och kontrollerade för säkerhets skull. Terrassen hade väl sol precis hela dagen?

Det hade den. Så nu sitter vi här. Inomhus. AC:n går på högvarv. Det är upp och nervända världen. Jubel över varenda liten vindpust. Kan vi hitta något ställe på stranden där det blåser så mycket som möjligt? Stränderna töms på folk mellan 13 och 17, för då är det för varmt för att vara kvar. Då ligger bara pappa har betalat för dyra semesterresan-turisterna på stranden.

Minsta lilla ärende på stan och man förvandlas till Lawrence of fucking Arabia som stapplar runt med kräftrött ansikte och svullna fötter, i en öken av sovande hus och fönster som sluter ögonen. Jag som alltid har jagat solen. Plötsligt är det solen som jagar mig.

Jag tänker på min kompis Fidde som åkte till Kalifornien i våras för att jobba. Varje dag drog han sina amerikanska kollegor i byxbenen. Kom, vi måste gå ut. Det är ju jättefint väder.

Och de tittade på honom som om han var galen.

Men det var han ju inte. Det är man inte. Man är bara svensk.

Man skriver samma sorts semester-vykort oavsett om man är i Thailand eller om man befinner sig i Saharaöknen.

Vädret är fantastiskt! Det är sol varenda dag.

Jag undrar vad spanjorerna skriver på sina semesterkort. Kör de femdygnsprognoser på tv? Har de väderleksrapporter överhuvudtaget? Sol på torsdag, fredag, lördag, söndag, och resten av hela jävla månaden.

Jag tar bilen ner till stranden och frågar en Victor som jobbar på restaurang. Victor hämtar en tidning och visar fyra gula solar som är uppradade efter varandra. Vi pratar aldrig om vädret säger han. Det är alltid sol, vad finns det att prata om? Nä säger jag. Frågar honom vad han brukar skriva på sina vykort när han reser bort. Victor säger att han skriver om människor som han har träffat. Och Gabrielle i kiosken på hörnan säger samma sak.

Det är ett uttryck vi har. Att det finns en viss sorts turister som köper vykort för att skriva om vädret. Hon skrattar, som om det är något konstigt. Och om min spanska bara hade varit bättre skulle jag ha förklarat för Gabrielle att man aldrig skall håna den som aldrig har fått äta sig mätt.

Det är synd om oss. Vi är som den där mammuten i ”Ice Age 2” som tror att hon är en pungråtta. Som hänger upp och ner i svansen i ett träd, för att hon aldrig har fattat vad det är hon är. Så är det att vara svensk. När jag försökte köpa vantar till ungarna i slutet på mars, sålde de flip flop och solhattar på Hennes & Mauritz. Sådant inger ett folk förhoppningar. Sådant får ett folk att tro att de bor i ett varmt land, där soliga semestrar är något normalt, medan regniga semestrar är ett fiasko.

Vi blir fixerade. Vi står och spejar bort mot horisonten som den franska löjtnantens kvinna varenda sommar, och säger tycker du inte att det klarnar upp där borta.

Spanjorerna verkar däremot ha hajat läget. De har fattat vad de är. De tar siesta och drar ner persiennerna. De har installerat AC-anläggningar. De har anpassat sig efter klimatet, och går inte och väntar på lagom varma somrar.

Det här är Spanien, det är hett, och det är olidligt varmt. Men jag har börjat anpassa mig nu. För tillfället finns det bara ett enda problem i mitt liv.

Vad skall man pågå kring, om man inte kan pågå kring vädret?

ARTIKELN HANDLAR OM