Varför vänta på lägenhet i stan?

KOLUMNISTER

"Va, hur lyckades du med det?" Det är avlånga häpna miner jag får se när jag med nyckelknippan svingandes runt långfingret berättar för vänner som hoppat mellan andra- och tredjehandskontrakt i flera år. Jag har nämligen fått ett förstahandskontrakt på en hyreslägenhet.

Det är sant! Utan att ha köat i fyrtio år, som myten säger att man måste för att få lägenhet "i den här stan". Och utan att vara politiker eller borgarbracka med "kontakter".

Bara genom två betalningar à 365 kronor i köavgift till Stockholm stads bostadsförmedling under dom senaste två åren. Och nu flyter jag fram när jag promenerar i mitt kvarter. Jag har ett riktigt hem som jag har full kontroll över och får sköta hur jag vill.

Hemligheten med att jag efter så kort kötid äntligen fått en fett behövd grundläggande trygghet vad gäller mitt boende är alldeles för enkel: jag letade lägenhet inne i stan.

Jag gjorde inte som alla relativt dumma eller okunniga martyrmedelklassungar som klagar på att det är omöjligt att få lägenhet i den här stan och envisas med att bo hursomhelst så länge det är innanför tullarna som omger den centrala delen av Stockholms län.

I stället sökte jag lägenhet på den enda platsen jag hade lust att bo: Vårby gård. En varm kärleksfull plats 27 minuter från T-centralen, 23 från Slussen. För en lägenhet här behövde jag inte köa längre än ett år och tio månader. Och det finns andra platser där det finns lägenheter man behöver köa ännu kortare tid för. Förorter för det mesta, så klart.

När jag skriver det här finns det nästan hundra lediga lägenheter som köande i bostadsförmedlingen kan anmäla intresse för. Till exempel en tvåa på Tjärhovsgatan på fina Söder. Den har 214 personer anmält intresse för. Den av dom som stått längst i kön har gjort det sen 1986. Oh my G är det enda min tankeverkstad lyckas få fram. Nästan 20 år i kö. För en fnasig träkåk på 50 kvadrat. Tålmodig brud. Ungefär likadant ser det ut när jag kollar några andra lägenheter som finns lediga på Söder och på Lilla Essingen och i Danderyd. Dom som leder racet har stått mellan 15 och 18 år. Sen kommer vi till förorterna.

För en trea som är ledig i Rinkeby räcker det med att ha köat ett och ett halvt år. Den som har plats ett bland intressenterna på den har stått sen augusti förra året. Och det är bara fyra stycken som anmält intresse för den.

En etta i Hässelby har fem personer som spekulanter och där räcker det med att ha stått lite drygt två år. En tvåa i Rågsved som legat uppe ett par dagar har ännu inte en enda person anmält intresse för.

Egentligen vill jag bara le och fortsätta studera det fantastiska fenomenet med människor som hellre lever med en ryggsäck som hem inne i stan än slår rot i något fint kringområde. Men mest av allt vill jag ju så klart förstå varför dom gör det och hur tankedivisionen går till. Är det att ha nära till allt? Är det att kunna komma hem snabbare från krogen, eller att känna att man är i ett område där många människor och vänner passerar? Säkert, det är bra anledningar.

Men jag tror inte en sekund på att dom grejerna gör det värt att inte ha ett förstahandskontrakt.

Min egen finurliga teori om varför folk håller sig innanför stan är att de är rädda. Folk har helt enkelt gått på alla spökhistorier om förorten som spridits dom senaste trettio åren och tror på allvar att man får halsen avhuggen av någon som kutar runt med en giljotin utanför tunnelbanan om man kommer hem tre på natten till Fittja eller Rinkeby.

Och hej, gummor och gubbar: att vara rädd är inget att skämmas för. Det är fullt mänskligt och jag skulle också varit skrämd om jag hade gått på alla spökhistorier om att det smyger våldtäktsmän, pundare och rånare i varenda miljonprogramsbuske.

Men nu är det ju så att historierna inte stämmer och då finns det inget att vara rädd för. Plocka av er rädslan och ta ert förnuft till sans eller vad man nu säger. Lägg ner backpackandet i er egen stad och hitta en najs lägenhet i något av Stockholms vackraste områden innan kötiderna blir längre!

Carlos Rojas Beskow