Tiina stod naken som provokatör

KOLUMNISTER

Det är inte tu tal om att fi-Tiina Rosenberg har råkat ut för en så omild behandling i offentligheten att anständighetens gränser stundom passerats.

Förmodligen har uppvaktningen på Tiina Rosenbergs mejl varit ännu sju resor värre. Sålunda är det inte så mycket att säga om hennes beslut att försöka dra sig tillbaka. Det är rätt begripligt och - i ärlighetens namn - kanske en nödvändig kapitulation. För att främja feminismens sak så att säga.

Ty, vet man någonting om politik vet man också att feministiskt initiativ knappast kunde ha lanserats på ett olyckligare sätt än vad som skedde.

Utan program, utan vare sig personlig, principiell eller politisk samkörning trädde ett antal paranta damer fram i offentligheten för cirka ett halvår sedan och exponerade sig i största allmänhet, exponerade sina respektive feministiska identiteter utan att därutöver veta ett dugg om vad de ville tillsammans.

Föga överraskande lät de inbördes konflikterna inte vänta på sig när det allmänna feministiska mannekängandet skulle övergå i politiskt allvar. De första avhoppen var ett faktum redan innan fi konstituerat sig som parti och olyckligtvis stack de stridande parterna inte ett ögonblick under stol med att deras osämja hade starka personliga inslag.

Den ena tålde inte den andra och Tiina Rosenberg utpekades - rätt eller fel - som en särskild orosande. Och Tiina var kaxig, det går inte att förneka, även om det i efterhand, typiskt nog, har varit svårt att reda ut vad hon verkligen har sagt och inte sagt.

Trasslar man in sig i sina egna fötter på detta sätt när man ska beträda den politiska scenen får man nog finna sig i att inhösta en del gapskratt från den förväntansfulla publiken bestående av landets politiska kommentatorer.

Att skratten också innehöll hån är inte så smickrande för skrattarna men kanske ändå oundvikligt: Hela fi-spektaklet utvecklade ju sig till en parodi på alla fördomar om kvinnors samarbetssvårigheter som män - och inte bara män - odlar.

På den konstituerande kongressen lanserade sedan fi ett politiskt program som till en del hämtade inspiration från idéerna för dagen, idéerna som ifrågasätter heterosexualiteten som norm och som överlag vill upplösa den skarpa gränsdragningen mellan könen.

Det vore naivt att inte på förhand fatta att sådant provocerar. Både heterosexualiteten och föreställningen om att vi människor är av motsatta kön är djupt rotade normer för vår sociala existens även om vi är medvetna om att avvikelserna är legio och att avvikelserna är nödvändiga för rikedomen i vår gemenskap, för gränsöverskridandet som är den skapande kraftens förutsättning hos oss.

Vi överger inte dessa normer bara för att en upplyst elit säger sig veta bättre och sätter sig på sina höga hästar i förhållande till oss fåkunniga. I bästa fall börjar vi fundera och överväga hur saker förhåller sig. I sämsta blir vi förbannade.

I avsaknad av trovärdigt politiskt program att luta sig emot stod Tiina Rosenberg rätt naken som provokatör i spetsen för fi. Det har hon fått äta upp.

Varken Tiina själv eller hennes medsystrar kanske kom att tänka på att denna invandrartjej från Finland var extra utsatt på grund av en kombination av omständigheter kring hennes person som kunde tänkas utlösa primitivreaktioner hos dem som kände sig provocerade nog.

Kombinationen kvinna, intellektuell, utmanande, sexuellt intensiv och främling i Sverige har definitivt varit för mycket för somliga som inte har gjort någon hemlighet av sin avsky.

Det är vedervärdigt. Jag har varit med själv på ett litet annat sätt men jag vet hur det känns när ens kärleksliv görs till föremål för andras offentliga förakt.

Däremot är den kritiska publicitet som har inriktat sig på att häckla fi med bland andra Tiina Rosenberg för att deras politiska projekt är föga resultatinriktat men desto mer narcissistiskt provocerande och även självupptaget intrigerande på ett parodiskt sätt - den publiciteten får de berörda nog stå ut med.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM