Kärleken vann inte över nazisterna

Foto: ANDERS DEROS
KOLUMNISTER

GÖTEBORG.

Kärleken borde stå över hatet.

Men i dag vann nazisterna.

Mannen bär en flagga i ena handen och en bild på Emerich Roth i den andra.

Emerich, en överlevare av nazisternas grymmaste förintelseläger Auschwitz, som hängs ut som ”Förbrytare” av en nazist.

Det går nazister på våra gator. Egentligen vill jag bara gå härifrån.

Samtidigt vill jag stå just här och vänta.

Se svartklädda nazister, med sköldar för bröstet, flaggor och hat i blicken. Män som dyrkar Hitler och som kallar honom för ”vår ras främste man”.

Nazister som tillåts ta över en ICA Maxi-parkering, bland pensionärer och barnfamiljer, för att påbörja sin marsch genom Göteborgs kvarter.

Hundratals NMR:are som lyfter sina fanor och plakat, höjer rösten med ett unisont mantra ”Nordisk revolution – utan pardon”.

Jag är uppväxt med Förintelsen. Ett ständigt närvarande mörker, ett tungt täcke av sorg och saknad.

Jag är uppväxt med farfar Lejb som levde i det förflutna, som alltid pratade om hans år i motståndsrörelsen, som partisan i skogen. Till slut orkade vi inte lyssna. Och jag lever med en slags skuld för att jag inte alltid orkade, som när jag såg honom för sista gången. Han låg sjukhussängen, yrade på polska om kriget, ropade på sin mamma, som han skildes från när ghettot skulle likvideras.

Vi brukade lite skämtsamt kalla honom för ”profeten”, farfar som alltid berättade för oss att ”snart, Helena, snart, kommer det bli ohållbart igen för judar att bo kvar i Europa”.

Dit har vi inte kommit ännu.

Men det betyder inte att hans rädsla inte var befogad.

De senaste dagarna har den offentliga debatten handlat om en ändrad och förkortad demonstrationsväg för Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg, huruvida nazister ska få marschera nära synagogan eller inte. Om att nazisterna inte går i tillräckligt raka led för att det ska klassas som hets mot folkgrupp.

För min farmor Cyla har inte detaljerna någon som helst betydelse. Det som gör ont, det som river upp känslor och sår, är att Sverige tillåter att nazister går på våra gator.

Hon behöver egentligen inte blir påmind. Inte om klasskompisarna som sa: ”du är en äcklig jävla judinna”. Om hur nazisterna mördade hennes föräldrar Marim och Moses och storebror Herman med ett nackskott. Om att hon aldrig kommer att få reda på hur nazisterna mördade hennes yngsta syskon Fanny och Jacob.

Det, tvingas hon leva med varje dag. Än i dag.

Jag ska ändå försöka beskriva för henne, om alla ni som gick ut i dag för att stå upp mot hatet. Om Ingegerd, som med sin kundvagn, går rakt igenom en grupp svartklädda nazister. För att hon är förbannad.

Om Mölndals-mamman Johanna som med sin bebis i en bärsele och i stundens hetta skriver ett plakat med stora bokstäver:

”INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR”.

Hon vill protestera när ingen annan gör det på parkeringen till matbutiken.

Om mannen med kippa i motdemonstrationståget, alla hbtq-flaggor som vajar, övermålade hakkors och röda hjärtan på rosiga kinder.

Om mannen som skriker ut i folkmassan: ”Fan vad fint att ni alla är här”.

Det är det. Det är fint, det är stort, till och med vackert att se.

Men, jag känner ändå ett tryck över bröstet, hur tårkanalerna är på vippen att brista.

För det går nazister på våra gator.

För det går en man med en nazistisk fana i ena handen, och hänger ut en Förintelseöverlevare som ”förbrytare” i den andra.

Några kvarter bort, i synagogan, firas Jom Kippur. Judarnas största högtid. En försoningens dag och själva antitesen till nazismen.

På andra sidan arenan Scandinavium bildar polisen en järnring runt Nordiska motståndsrörelsen. De försöker mota bort journalister med sina sköldar, NMR-ledaren Fredrik Vejdeland kallar oss för ”pack” och vägrar lämna platsen om inte deras ledare Simon Lindberg släpps av polis.

De sjunger allsång, tänder rökfacklor.

Jag står på platsen där nazisternas demonstration egentligen skulle ha börjat.

Hit kom de aldrig.

Polisen lyckades stoppa nazisterna innan de ens hann påbörja den planerade marschen.

Betyder det att polisen vann? Att kärleken på Göteborgs gator lyckades kväva hatet?

Tyvärr inte.

Det går nazister på våra gator.