Vi borde starta en rörelse för oss trötta vuxna

Foto: TT

En nära vän skaffade bil i somras och vi kan inte sluta förundras över detta enorma. En egen bil, att underhålla, försäkra och besiktiga med jämna mellanrum. Hej vuxenlivet!

Också den inte särskilt uppmärksamme läsaren noterar att det är en fullkomligt normal, för att inte säga något senkommen, investering när man som vi närmar sig fyrtio med oroväckande hastighet. Hen hade kanske förbluffats över min kompis dödsföraktande ensamluff i Sydamerika när hon bara var nitton eller möjligen min brist på ångest inför att göra direktsänd tv inför miljonpublik, men att köpa en bil är väl ingen grej?

Jag förstår de perspektiven, men jag förstår dem ändå inte.

 

Andrev Walden skrev i veckan en ledarkrönika i DN där han frågar sig om trötthet har blivit vårt nya normaltillstånd. Tröttheten, den där eviga, har förstås vissa oundvikliga toppar: Det finns tentaperioder, provjobbsmånader, småbarnsår, flyttar och sjukdom. Men, skriver Walden, ”det är inte markservicen som värker i mig, det är inte disken, tvätten, hämtningarna och lämningarna, det är de informerade valens tusen nålstick. Egenmakten.”

Det är räntorna, elavtalet, alla jävla pinkoder – ja tack, jag vill skapa ett nytt lösenord, jag minns nämligen genant nog inte vad jag valde för sifferkombination till mitt CSN-konto 2003 – och erbjudandet om en ny Iphone med så mycket lagringsutrymme att du aldrig mer kommer behöva byta telefon igen (förrän det kommer en ny modell). Det är framför allt den efterföljande känslan av att man antagligen ändå valde fel, för varför skulle ens mobiloperatör annars ringa en gång i månaden och förklara att det finns ett mycket bättre erbjudande nu?

 

Det kan låta som slentrianmässig kritik mot marknadsekonomin, men jag tror inte ens att det är vad det handlar om – det handlar i alla fall sällan om det på DN:s ledarsida – utan om en rakt igenom existentiell känsla av att vuxenlivet går åt till att fatta en massa beslut som man ändå inte kan överblicka, samtidigt som själen skriker åt en att man borde göra något mer njutningsfullt med tiden. Läsa en bok, ligga med sin partner, träffa en vän, prata med en främling på stan.

Vi befinner oss i den bästa och värsta av tider, så som mänskligheten nästan alltid upplevt att den gjort. Skillnaden från de flesta tidigare samhällen är att vi i västvärlden åtnjuter en sorts artificiell frihet nu som vi aldrig gjort tidigare. Kort sagt har vi alla materiella förutsättningar att ha det otroligt bra och ändå mår vi hela tiden sämre.

Det låter kanske koketterande, men har man, som min kompis och jag, klarat femton års vuxenliv utan att köpa en bostad eller bli mellanchef blir ett bilköp en stor sak, även om den bara kostar 14 000 kronor (pengar som man har på sitt sparkonto med nästan ingen ränta alls, pga orka placera). Det finns förstås också människor som gör motstånd på riktigt, radikaler som flyttar ut på landet och blir självhushållande med en nästan religiös övertygelse om att alla vi andra är lurade.

Jag vet inte. Jag trivs ju i stan och tycker att det höjer livskvalitén att bo i en uppvärmd lägenhet. Kanske behöver vi bara en sorts lågintensiv rörelse för vuxna människor som inte vill hoppa av systemet, men är för trötta för att helt hänga med.


Av alla informerade ekonomiska val man knappt orkar göra kan man ibland välja det lätta och rätta. Nästan alla vuxna svenskar har pengar i premiepensionsfonder, många utan att veta om det. klimatbytet.se har skapat en plattform för att man enkelt ska kunna placera pengarna klimatsmart. Det tar tio minuter och gör faktiskt en lite piggare.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM

Livsstil

Åldrande

Bilar