Alis historia är allas – läs, lär och stå emot

Foto: Thinkstock
Genrebild. Pojken på bilden har inget med texten i artikeln att göra.
KOLUMNISTER

En kompis i Stockholm hör av sig, hon är lite orolig för ”en av pojkarna” som lämnat Sverige hals över huvud och hamnat i Paris.

– Kan du se till honom då och då, så han håller igång svenskan?

Jag skulle kalla dem hjältar om inte ordet hade en så banal klang; alla dessa socialsekreterare som blivit extramammor åt en hel generation ensamkommande pojkar från Afghanistan.

Jag träffar Ali på ett café vid Gare du Nord i norra Paris. Han har en kompis med sig från flyktingboendet. Får han inte träffa kvinnor ensam, tänker jag.

Vi prövar oss fram. Alis svenska är okej, hans engelska bättre. Han har gått ett år i svenskt gymnasium, före dess bara koranskola i bergen nära gränsen till Tadjikistan.

– Talibaner kom till moské, säger Ali när jag frågar varför han flydde.

Men vi pratar mest om annat. Fotboll, som är min givna konversationsöppnare med killar i hans ålder – han är minderårig enligt svensk bedömning – intresserar honom måttligt. Hellre MMA-fighting som han upptäckt i Sverige och ägnat sig åt på fritiden.

Nästa gång ses vi själva, Ali insisterar på att få betala för kaffet. Jag frågar om hans pappa. De flydde ihop men kom ifrån varandra vid gränsen mellan Iran och Turkiet. Ali vet allt om europeisk geografi. Som man gör när man jobbat på en biltvätt i Turkiet, bott hos en familj i Ungern i ett halvår, stannat ett tag i Antwerpen i Belgien och fortsatt vidare. Tyskland, Danmark, Öresund, Blackeberg, Tensta.

Ali brukade knacka på sent och ville sova ihop med personalen på boendet i Stockholm, berättar min kompis. Hon är orolig för hans psykiska hälsa. Efter ett tag fick han boende hos en barnfamilj i Solna. Afghaner som kommit från Ryssland, säger Ali och visar appen med ryska glosor på mobilen.

Men så en dag kom ett tecken. Någon har träffat hans pappa, han finns i Frankrike. Ali åker direkt utan att att säga till någon.

– Två år jag vet inget om pappa eller mamma. Om lever, om döda, säger Ali.

Men pappa lever och har kontakt med mamma och syskonen som är i någorlunda säkerhet i norra Afghanistan. Ali som trodde att han kanske var ensam kvar. Två år.

Men pappa finns på en flyktingförläggning i östra Frankrike, Ali blir internerad i en förort till Paris. Ingen skola, inget att göra. Han sover mycket, alldeles för mycket, säger han. Veckorna går, blir till sju månader.

Så får pappa äntligen komma på besök över helgen. Ali skickar bilder på Whatsapp tagna utanför Eiffeltornet, foton på honom och en man bara några år äldre än mig.

”Pappa. Jag mycket glad” skriver Ali.

När ramadan är över ses vi igen. Blygheten från de första gångerna har släppt, nu vill han prata om allt. Han visar bilder från Afghanistan på 1970-talet. Kvinnor i moderiktiga frisyrer, knälånga kjolar, böcker under armarna.

– Då studenter från Europa komma till Kabul, nu ingen vill komma.

Vi går längs kanalen i Paris. Jag berättar om sevärdheter vi passerar, Ali pekar ut ställen under broarna som han sovit på när han just kommit hit. Vi möter en polisbil. Han säger:

– Polis spreja i vårt läger en gång. Ögon gråter länge efteråt.

Strax efteråt kommer en bil med arabisk musik på hög volym.

– Love music! Jag älskar, säger Ali och skiner upp. Jag kan inte dansa som fransk och svensk man, bara afghan. Men jag vill gärna bli dj! Jag har många drömmar, men så svårt att de bli verklighet.

Fotnot: Ali heter något annat i verkligheten. Det spelar ingen roll, hans historia är allas. Han finns i hela Europa, han är sexton, sjutton, tjugo år. Skäggbarn. Våldtäktsmän. Råttor. Det pågår en intensiv kampanj för att avhumanisera afghanska pojkar som flytt ensamma.
Stå emot.

ARTIKELN HANDLAR OM