Visst gör det ont när filterbubblor brister

Foto: Robin Lorentz-Allard
SD fick 17,6 procent av väljarnas stöd och är fortsatt Sveriges tredje största parti.
KOLUMNISTER

Sverigedemokraterna är valets stora segrare. Och dess stora förlorare. Faktiskt. Titta på hur partiets anhängare sociala medier bytte ton i söndags. På förmiddagen var tonen fortfarande förrevolutionärt extatisk. Nu skulle folket ge etablissemanget på käften! Men framåt kvällen, när resultaten kom in, var folket plötsligt fegisar, idioter, och ”ryggradslösa amöbor”.

De förstod ingenting. Vad var det här? Valfusk? De skulle ju bli överlägset störst, men fick inte ens silverplatsen. Kom inte ens över 20 procent. Hur kunde det bli så när alla de känner och retweetar skulle rösta SD?

Det gör ont när filterbubblor brister.

I början av sommaren berättade SD:s chefsideolog Mattias Karlsson för Svenska Dagbladet att partiet hade goda chanser att bli störst, och att målet på sikt var att bilda en koalition med Socialdemokraterna och sedan ta över deras samhällsroll, genom en folkrörelse som lade civilsamhället, kulturen och akademin under sig.

I undersökningarna hade SD då i snitt 22,3 procent. I YouGov 28,5 procent.
Kombinerat med dominansen på sociala medier skapade det känslan av en förestående brakseger. Men botar har inte rösträtt. I ljuset av förväntningarna smärtade 17,6 procent.

En förklaring är att många SD-sympatisörer aldrig sympatiserade med SD:s politik. De drevs av ett mer allmänt missnöje och ville ge etablissemanget en örfil.

Men när tuppkammen (snedbenan?) växte på Sverigedemokraterna började de säga öppet vad de annars bara sade internt. De blev allt hårdare i flyktingmotståndet och började tala om återvandring. Den så polerade Åkesson råkade säga att invandrare ”passar inte in” på bästa sändningstid.

Kombinerat med den strida strömmen avslöjanden om nazister och antisemiter på partiets valsedlar från Expo och ”Inte rasist, men...” avskräckte det nog många väljare i avgörandets stund. Att M och S anpassat sin flyktingpolitik till SD gjorde att den som ville strama åt ändå kunde rösta på ett anständigt parti.

Det förändrar den politiska spelplanen. Fram till i söndags fanns en känsla av
oundviklighet vad gäller SD. Vad andra än gör kommer de alltid att växa. Vad
mätningarna än säger är de alltid underskattade.

Det har fått vissa opportunister att vilja lifta med triumfvagnen, och öppenhetsvänner att leta efter skyddsrummen.

Den förtrollningen är nu bruten. SD blir mellanstora som högerpopulister i andra europeiska länder. De har inte något särskilt företräde att spela folkets företrädare mot ”eliten”.

Mer än 82 procent av folket röstar inte sverigedemokratiskt.

SD kommer göra vad de kan för att driva på i slutenhetens riktning, och kommer ibland att lyckas, men lär få svåra identitetsproblem när hoppet om den stora förlösande revanschen inte längre håller dem samman.

Vissa SD:are kommer vilja vara så polerade som de utgivit sig för att vara för att få makt, men andra kommer att radikaliseras. Om de kommer i närheten av makten är det inte omöjligt att de spricker, som Sannfinländarna gjorde.

Jag hoppas att det gör att vi slutar behandla all svensk politik som ett appendix till SD, och inte ständigt bedömer allt i ljuset av vad de tycker och vad som gynnar dem. Så kan vi ägna oss åt verklig politik, till exempel de integrationsproblem som ändå fått så många att rösta på SD.


Generationsklyftan

Om de över 65 fick bestämma skulle S ha 33 procent och SD 19 procent, enligt
vallokalsundersökningen. Bland förstagångsväljarna har S bara 20 procent och SD 13 procent.

Samverkansfrågan

Arbetarrörelsen brukar säga att S måste ha minst hälften av LO-väljarna för att
samverkan ska fortgå. I söndags fick de 38 procent.

ARTIKELN HANDLAR OM