Maten är överallt och är tråkigare än döden

KOLUMNISTER

Äta sova dö. Det är inte bara en ovanligt deprimerande filmtitel, det är också min topplista över saker som är tråkiga här i världen. Det syns bättre på andra ledden.

Äta.

Sova.

Dö.

Jag blir ibland osäker på ordningen. Om jag kunde välja bort en enda sak som medföljer livets basutbud skulle jag välja bort döden, förstås, det är verkligen tråkigt att man inte ska få se hur det går sen men det betyder inte att döden är tråkigast. Akut tråkighet kräver repetition och dö behöver man nästan aldrig göra. Sova måste man göra varje natt. Det är tråkigare. Att ligga där och övningsdö i mörkret, hjälplös inför läckaget av livstid. I 25 år ska man sova. Ungefär. Men man slipper åtminstone vara där under tiden.

Ätandet däremot. Det är så många lager av tråkigt. En lök av tråkighet som ska skalas varje dag. Man måste planera (tråkigt) och handla (tråkigt) och laga (tråkigt) och äta (tråkigt) och övertala barnen att äta (tråkigt) och diska (tråkigt).

Ingenting är tråkigare än ätandet. Det ser man tydligt om man sätter siffror på listan.

1) Äta.

2) Sova.

3) Dö.

Jag hatar mat. Det låter barnsligt men om man mäter hat i tid som ägnas åt att hata finns det ingenting jag hatar mer än mat. Jag hatar mat varje dag. Det händer att jag gråter av hat mot mat. Det är orimligt att något så bedövande tråkigt får ta så mycket tid. Som att borsta tänderna tre timmar om dagen.

Det är ju bara energi som ska ner i ett hål. Egentligen.

Det kanske är vidrigt av mig att kokettera om mitt hat mot mat medan barn svälter någon annanstans men knappast vidrigare än det matpornografiska mästerkocksamhälle de flesta av er hjälps åt att bygga.

För oss som inte begriper vad som är så kittlande med mat har det varit en tuff start på århundradet. Det är mat överallt. På Instagram och i bokaffärerna och på tv. Det är inte klokt hur mycket mat det är på tv. Har ni ens tänkt på hur vansinnigt det är att vi sitter och tittar på människor som äter? I “Så mycket bättre” och “Stjärnorna på Slottet” och “Mia på Grötö” och “Renées brygga” och “Nyhetsmorgon” och “Go’kväll” och Pluras ditt och Pluras datt. Kändisarnas samlade näringsintag består snart helt av mat som äts i tv medan de pratar om sin tid på scenskolan. Medan yrkesätarna bandas när de äter sig jorden runt eller historieäter sig bakåt i tiden för att riktigt tömma skafferiets alla dimensioner.

Det måste vara en ljuvlig tid för er som älskar mat, själv ser jag bara människor som borstar tänderna. Överallt.

Jag försöker emellanåt älska mat. Livet blir ju så mycket enklare om man omfamnar det mörker man inte kan fly ifrån, eller åtminstone finner sig i det.

Kanske om man anstränger sig, tänker jag. Om man testar nya rätter och låter grytorna stå och puttra och häller upp ett glas vin under tiden. Men det blir inte roligare. Det är bara som att borsta tänderna med en ny tandkräm. Och dricka vin. Fast egentligen värre för när man borstar tänderna (eller viker tvätt eller försöker sova eller någonting annat tråkigt) kan man åtminstone låta tankarna springa fritt. I köket måste jag vara alldeles närvarande för annars urartar det. Det är ju så svårt att laga mat. Tråkigt och svårt. För många bollar i luften. En boll klarar jag, pannkakor till exempel. Så fort det är varmt på två ställen samtidigt är jag förlorad.

Jag är receptneurotiker också. Blir orolig när det står peppar. Inte vitpeppar eller svartpeppar, bara peppar! Eller när det står att jag ska ta en nypa salt eller en klick smör eller skära mindre bitar av kycklingen. Som om nypor och klickar och mindre bitar var måttenheter! HUR STOR ÄR EN MINDRE SKIVA? DRIVER NI MED MIG?

Sambon är raka motsatsen. Lagar med feeling. Saltar från hög höjd och knäcker ägg med tv-kockig jojorörelse. Vägrar strukna mått. Allt blir till nypor och klickar. Det smakas av och mumlas med slutna ögon. Det ser nästan ut som att hon kan laga mat men det kan hon inte. Det blir liksom aldrig bra. Och varje gång hon ertappar sig själv med att inte kunna tappar hon lusten igen och så får jag laga dålig mat på mitt sätt.

Ingen av oss kan laga mat fast på olika sätt.

Hon tycker åtminstone om mat. Särskilt svår mat. Pocherade ägg till exempel. Under en period var hon som besatt av pocherade ägg. Pocherade varje morgon. Det var innan barnen så det gjorde inget om någon stod och svor i köket medan äggen vecklades ut som sargade maneter i ättiksvattnet. Det var rörande scener från gränslandet mellan matlagning och likskändning.

Sen kom barnen och det där med maten blev ännu tråkigare. Varje gång man ropar att nu är det mat skriker de “NEEEJ”. Och jag förstår dem men jag måste låtsas. Att det är spännande. Smacka och grymta som en undernärd Edward Blom för att de ska förstå att maten är någonting mer än bara ett tvunget avbrott i livet.
Fast det inte är sant.

Jag hatar mat. Det är ingen viktig strid men jag vill ha det sagt. För om vi som hatar mat aldrig säger det kanske de som ska uppfinna det där pillret aldrig begriper att det finns en marknad. En uttråkad underström i mästerkocksamhället som bara väntar.

ARTIKELN HANDLAR OM