Konsumtion föder skam i toleransens tidsålder

Så här års undrar jag alltid; är det verkligen en mänsklig rättighet att åka på semester? Tydligen. För i dessa tider kommer alltid snyftnyheten om fattiga familjer som inte har råd att åka bort. Det är som om vi blir bittra för att samhället inte förser oss med mer.

Det är allvarligt om man inte har råd att låta barnen äta sig mätta, få nya glasögon eller gå till tandläkaren men gnället att man inte kan åka på semester är lyxproblem eller obegripligt dålig fantasi. Det är synd om ungarna, inte för att deras föräldrar är fattiga i plånboken – utan i själen. Dessutom riskerar trångsynta tankemönster att gå i arv.

Jag vet att det låter förmätet, men faktiskt finns det miljoner saker som inte kostar pengar: promenader, biblioteksbesök, kojbyggen, kortspel. Att umgås, läsa, tala och komma varandra nära är gratis, likaså att njuta av svensk sommar.

Man kan inte stirra sig blind på och jämföra sig med andra. Jo, förresten: Skänk en tanke till de 40 procent av jordens befolkning som inte har tillgång till en toalett, än mindre rinnande vatten. De som menar att det är fånigt att jämföra så är påtagligt ofta samma människor som propagerar för hur allmänbildande det är för barnen att se sig om i världen i globaliseringens tidevarv. Men hur lärorik är svensk charter och Bamseklubb medan föräldrarna ligger utslagna i fylla och solsting? Vill du veta hur det är i andra länder? Läs då hellre en bok eller prata med någon i närmaste invandrartäta bostadsområde.

I Sverige är alla ängsliga för att sticka ut och vara avvikande.

Osjälvständigheten, denna folkhemsrest, får folk att tro att staten alltid är skyldig att tillhandahålla standarden.

Skrämmande många undersökningar visar att som fattig i överflödssamhället gör man allt för att verka som alla andra. Förr avgjorde yrket din sociala tillhörighet, i dag avgör konsumtionen din identitet och hur andra uppfattar dig. Du är vad du köper och vart du reser. Fattiga är misslyckade konsumenter – en kapitalismens dödssynd.

Marknaden spelar på vår otillfredsställelse och otillräcklighet. Den finner alltid argument för fler inköp.

Så förväxlas behov med begär.

Kanske är det så att det vi saknar och längtar efter formar oss mer än det vi har.

Ekonomisk knapphet föder inte bara vanmakt och otillräcklighet utan främst skam. Fler än en kvarts miljon svenska barn lever i fattigdom.

Hos Majblomman – Sveriges största barnhjälpsorganisation – kan man ansöka om bidrag som i de allra flesta fall beviljas. Men många söker inte för att de har svårt att formulera sig eller för att ansökan måste skrivas under av lärare eller kurator. Skammen gör det uteslutet att be om hjälp när fasaden ska upprätthållas.

Föräldrarna blir barnens gisslan i sin kamp att tillfredsställa både ungarnas och omgivningens krav och förväntningar. När det frånvarande ger våra liv riktning är det är inte lätt att uppbåda en motkultur och frivilligt ställa sig utanför köphetsen.

Den italienske filmskaparen och författaren Pier Paolo Pasolini må ha varit kommunist och säkert avfärdar marknadsfundamentalisten hans ord som kolchospropaganda. Men han har ändå uttryckt det bäst: Konsumismen är en makt värre än den totalitära eftersom den ju är hänsynslöst totaliserande. Begäret efter att konsumera är något som en aldrig uttalad order har påtvingat oss.

Varje individ känner detta degraderande tvång att vara lika andra när det gäller att konsumera. Aldrig förr har detta att vara annorlunda varit en så fruktansvärd skam som i toleransens tidsålder.

avAnna Ekelund

ARTIKELN HANDLAR OM