Sorg för öppen ridå

KOLUMNISTER

Åtta dagar sedan femtonåriga Therese Johansson Rojo mördades.

På diskussionssajten Flashback finns redan 4 815 inlägg. Ett sammelsurium av hat, spekulationer och tonåriga privatdeckare som käbblar om möjliga motiv.

Nästan bara pojkar där.

Flickorna är någon annanstans. I sina bloggar lägger de upp bilder på den mördade flickan.

De kände henne inte. Men de läser bloggen som Therese skrev, de känner igen ordval och klänningar från Gina Tricot. De försöker förstå. Och sörjer därmed sin egen död i förtid. Som människor gör.

Pojkarna söker helt andra svar.

Internet må vara framtiden, men könsrollerna är lika huggna i sten här som på skolgården. Om inte mer.

Flickor tar rollen som överempatiska gråterskor. Pojkar tar rollen som hårdkokta privatspanare.

Åtta dagar efter mordet finns redan sex hemsnickrade minnesfilmer utlagda på Youtube. Tillsammans har de visats mer än åttiotusen gånger.

I skärmens högra hörn visas andra filmer inom samma kategori. Andra döda tonåringar som hyllas.

Tittarsiffrorna är enorma. Många minnesfilmer med okända bortgångna svenska tonåringar drar betydligt fler tittare än svenska biofilmer.

Filmerna är alla så lika varandra. Privata fotografier ackompanjerade av sorglig musik. I kommentarsfälten under skriver folk några sista ord. Rest in peace.

Jag tittar och läser. Det känns främmande. Samtidigt så självklart.

Här finns en brytpunkt. Vi åttiotalister fick internet i de tidiga tonåren. Nittiotalisterna var uppkopplade redan i vaggan.

I ett genomsekulariserat samhälle där ingen tror på något annat än marknadsundersökningar, där lågprislador lyfts upp till tempel och döden lagts ut på entreprenad, där måste nästa generation hitta sina sätt att bekämpa meningslösheten.

Om det inte finns en himmel kan man åtminstone bli ihågkommen på Youtube.

Jag bläddrar vidare bland filmerna. En handlar om en avliden femtonårig svensk flicka.

Filmen har visats hundrafemtiotusen gånger och visar privata bilder av flickan. Musik av R. Kelly. Mellan bilderna visas en solnedgång och en text där det står att flickan är himlens vackraste ängel. Himlen är felstavat.

Bland kommentarerna räknar jag till kondoleanser från sexton länder, däribland Australien och Rumänien.

Hon som har gjort filmen kände inte flickan. Men hon skriver att hon verkade underbar.

avRonnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM