Mördade tusentals – nu skriker han efter löständer

Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Med sitt våld tvingade Ratko Mladic och Radovan Karadzic två miljoner människor att fly för 20 år sedan. De tycktes vara omöjliga att besegra. I dag vägrar de huvudansvariga för över 100 000 människors död att ta ansvar för tragedin.
KOLUMNISTER

Så möttes de än en gång, efter alla dessa år, och de nickade åt varandra som om det gamla samförståndet fortfarande fanns.

Ja, som om världen vore densamma som för 20 år sedan. Ratko Mladic, 71, vägrade att resa sig för rätten. Han gick på med yviga anklagelser och sitt förakt. Radovan Karadzic, 68, ställde sig upp och spelade rollen av den sansade och eftertänksamme.

Fast denna gång var de inte längre två mäktiga män som fördrev hela befolkningar, som jagade och lät döda, som domderade omvärlden och som tycktes omöjliga att besegra.

Det var väl den känslan som berusade dem, då.

Denna gång, en kall, regnig tisdagsförmiddag i Haag, var Radovan Karadzic och Ratko Mladic två enkla fångar, bevakade av väktare i ljusblå uniformer. Ville de tala fick de be rättens ordförande om lov.

Vilken skillnad mot förra gången jag såg dessa män! Då satt Karadzic, ­Bosnienserbernas president, på sitt kontor i sportorten Pale i bergen ovanför Sarajevo. Det var en sen vinterkväll 1992. Han sa att han egentligen var p­oet. Omständigheterna tvingade honom att ta sitt ansvar som sitt folks ledare.

Han ville återgå till poesin. På skrivbordet stod en flaska konjak. Han pekade på en stor karta. Frontlinjer. Han sa att det var omöjligt för serber och musli­mer att leva tillsammans, kristna och muslimer var som ”olja och vatten”.

Serbernas beskjutning av Sarajevo nere i dalen pågick för fullt.

Och Mladic, deras överbefälhavare, fnös när jag frågade hur många männi­skor som dödats i Sarajevo. ”Det är inte människor. Det är muslimer.”

Så sa han när vi möttes i juni 1993. Även Mladic pekade på en karta. Frontlinjer. Med en bläckpenna gjorde han ett tjockt kryss över Srebrenica. Två år senare mördade hans soldater 8 000 män och pojkar där.

Blodsfesten är sedan länge över, och efter det blixtrande våldet kom den långsamma, pedantiska rättvisan.

Karadzic har överraskande nog inte åldrats så mycket. Han har kvar sitt stora gråa hår. Ansiktet har blivit något plufsigare. Han rör ibland på munnen på en gammal mans vis utan att säga något.

Mladic har grånat och krympt av flykt, motgångar, sjukdom och sin dotters självmord under kriget. Men det var ändå samme Mladic som förr när han med ett föraktfullt leende vände sig om mot åhörarna i sal 1 och vinkade.

Den före detta presidenten hade begärt att få kalla den före detta generalen som vittne. Mladic försökte vägra med hänvisning till att han är åtalad för samma brott som Karadzic: folkmord, brott mot mänskligheten, brott mot krigets lagar.

Mladics advokat Branko Lukic bad än en gång att hans klient skulle slippa vittna. Ratko Mladic kan efter en stroke inte skilja på fakta och fantasier. Han får heller inte utsättas för stress. Och om han ändå skulle vittna kan han komma att vittna mot sig själv, och det vore ett brott mot hans mänskliga r­ättigheter.

Dessa argument hade rätten hört t­idigare, och underkänt.

Radovan Karadzic nekar till alla brott. Han har inte konspirerat för att fördriva muslimer och kroater. Han visste inte att beskjutningen av Sarajevo riktades mot ­civila. Han deltog absolut ­inte i planeringen av morden i Srebre­nica.

Allt detta ville Karadzic att Mladic skulle bekräfta.

Men Mladic viftade med sju handskrivna papper och ville göra ett uttalande. Han sa att rätten begick ett övergrepp ­mot honom, Mladic, och mot hans hälsa och hans folk.

- Jag erkänner inte denna domstol! Den är tillsatt av Nato. Den är satanisk! Den vänder sig mot oss för att vi är serber!

Han sa att han inte fruktar någon ­utom Gud. Ratko Mladics samvete är rent.

- Jag behöver mina löständer om jag ska prata.

Han torkade sig under näsan med en pappersnäsduk.

Rätten tog rast i väntan på att tänderna skulle hämtas från cellen i häktet.

Domstolslokalen var enkel. Sex rader åhörarstolar klädda i blått tyg. En ljusgrå heltäckningsmatta. En glasvägg som skiljer åhörare från rätten. Bord för den åtalade, advokater, åklagare, vittne och domstolens tjänstemän. ­Beige och blå gardiner bakom domarna.

Man förväntar sig att den moderna historiens viktigaste rättegång ska vara större, mer högtidlig, magnifikare. Men i slutändan är det ju samma hantverk när mordet på 10 000 ska utredas som mordet på en.

Mladic fick sina löständer.

Men nu hade han bestämt sig för att ändå inte svara på frågor. Han sa att domstolen var satanisk. Han höll upp sina papper som rätten inte var intresserad av.

Fler än 100 000 människor dödades under kriget i Bosnien. Två miljoner, över halva befolkningen, fördrevs eller tvingades fly. Det var märkligt att se två av de huvudansvariga för allt detta l­idande, alla dessa tragedier, bära sig åt som småskurkar i rätten.

Den ene har inget sett och inget hört.

Den andre röt men ville inte ­svara på frågor.

- Ni är ursäktad, sa rättens ordförande O-Gon Kwon till Mladic.

Han rörde sig stelt när han fördes ut till vänster. Han ­vinkade till åhörarna. Han skrek något som ingen upp­fattade.

Men bara för att brottet är enormt behöver ju inte männi­skan bakom ­vara det.

1 av 3
Mladic och Karadzic i dag.

Vet mer

Krigen som bröt sönder J­ugoslavien pågick 1991 till 1999. Det började i delrepu­bliken Slovenien, fortsatte i Kroatien och därefter i Bosnien-Hercegovina där striderna upphörde 1995. Kosovo bröt sig ur Serbien i kriget 1998–99.

Krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien ­in­rättades av FN 1993. Tri­bu­nalen är en efterföljare till Nürnbergrättegången mot ­nazistledarna efter andra världskriget.

161 personer har hittills åtalats. Mladic och Karadzic är de viktigaste efter den förre jugoslaviske presidenten ­Slobodan Milosevic. Han dog av en hjärtinfarkt i häktet 2006.

Till sist

anser jag att ...

Det är fantastiskt hur väl Sverige tog emot och absorberade den enorma flyktingvågen från Jugoslavien i början av 1990-talet.

En trög och sövande rättsprocess kanske är det bästa exemplet på att mänskligheten trots allt går ­framåt.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM