Det är ovärdigt att inte ha en årslön på banken

KOLUMNISTER

En av tidningarna, jag minns inte vilken, gick igenom våra ministrars aktieinnehav nyligen. Det var mest små­roat gluttande, ingen sensation. Annie Lööf har sina pengar i fonder som tar betalt av kunderna för att göra ingenting. Finansmarknadsminister Peter Norman äger en aktie i Volvo, som han köpt för att visa sina barn hur man gör. Men det jag fastnade för var det här:

Eskil Erlandsson har lite drygt sju miljoner i aktier och fonder, Carl Bildt nästan tio. Någon annan närmar sig miljonen. Men de flesta av ministrarna har bara småslantar sparade. Och visst, jag vet, ”småslantar” är ett relativt begrepp. Men för just detta resonemang är det inte så intressant att 10 000, eller 20 000, är en förmögenhet för en ensamstående undersköterska med två tonåringar. Vi talar nu om ett gäng svenskar i samhällets absoluta topp.

Och de har alltså bara ­småslantar sparade.

Det är förstås möjligt att ministrarna stoppat undan pengar på banken. Eller i madrassen. Eller att de köpt guld och grävt ned det i sina trädgårdar (om så är fallet antar jag att vi alla ­borde oroa oss för statens snara kollaps). Men jag ­tvivlar. Min gissning är att ministrarna är som folk är mest. De har inga bespa­ringar. Kanske en halv­belånad ­bostadsrätt, men den kan de ju inte sälja utan att skaffa något annat att bo i.

De lever, som i stort sett alla, ur hand i mun.

I ministrars fall är munnen rätt stor och handen en ­rejäl näve, det är sant. De har utmärkta pensions­villkor. Men likväl: De är ­löneslavar. Systemen måste fungera prickfritt, inte som Trafikverkets banunderhåll. Varje månad. Annars blir det minus på kontot.

Jag blir beklämd av tanken. Jag blir beklämd i allmänhet, för ett samhälle där till och med de välbeställda lever ur hand i mun är ett samhälle där ingen generation räknas, förutom den ­egna. Ingen bryr sig om att lämna något efter sig. Livet blir en slit- och slängvara. Jag blir beklämd i synnerhet, för hur ska man kunna förvänta sig någon självständighet av politiker som är gravt ekonomiskt beroende?

Anne Wibble tyckte att ­alla svenskar borde ha en årslön på banken. Det hånades hon för. Men hon hade rätt. Att inte ha minst en ­årslön mellan sig och ­löneslaveriet är ovärdigt. Och poli­tiker ­borde ­föregå med gott ­exempel.

avJohan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM