Dra huvudet ur sanden - privatiseringen av vår skola har gått åt helvete

MisslyckandePrivatiseringsförespråkarna i Sverige påstod att den fria konkurrensen skulle ge bättre skolresultat - de hade grundligt fel.
KOLUMNISTER

I rasande takt försämras de svenska skolorna. Det är ingen politisk uppfattning utan ett faktum, i sak omöjligt att förneka.

Ännu på 1990-talet, innan privatiseringspolitiken var påtänkt, hade Sverige en av världens mest likvärdiga skolor och samtidigt låg de svenska skolelevernas kunskaper i topp vid internationella jämförelser.

Tanken med den likvärdiga skolan är enkel att förstå. Staten - skatte­betalarna - skall erbjuda alla barn en lika bra skola oavsett om de bor i Pajala eller Ystad, på Östermalm ­eller i Rinkeby och oavsett om deras föräldrar är hög- eller lågutbildade.

Denna demokratiska, eller om man så vill socialdemokratiska, ­tankegrund var inte bara allmänt ideologiskt tjusig. Den skapade ett skolsystem som fungerade eftersom de svenska skolbarnen place­rade sig i världstopp vid internationella jämförelser.

Men dagens svenska skola befinner sig fjärran från det system som var i bruk ännu för några decennier sedan. År 2000 hamnade svenska skolbarn på en delad fjärdeplats jämfört med hela världen. Vid senaste mätningen 2009 hade vi rasat till 15:e plats. I matematik har Sverige rasat från en topplats till plats 20 av de 43 OECD-länderna. Alla sådana jämförelser ger likartade resultat. Det går fort utför.

Den stora förändringen ligger ­naturligtvis i privatiseringsvågen. Enligt Skolverket har skillnaderna i resultat mellan svenska skolor fördubblats sedan 1990-talet och den grupp som inte klarar behörigheten till gymnasieskolan har ökat från 7 700 till över 11 000 elever sedan 1998. År 2008 uppgick antalet unga som varken arbetar eller studerar till drygt 160 000, år 2010 var antalet över 190 000.

Alla siffror av det här slaget pekar åt samma håll. Den marknads­ekonomiska, privatiserade, skolan fungerar vaken demokratiskt eller resultatmässigt.

I det nya systemet där det gäller för föräldrarna att noga välja skola bland alla erbjudanden från ”fri­skolor” sorteras eleverna lika brutalt som självklart efter klass och etnicitet. De föräldrar som aktivt väljer skola är de mest välutbildade. I ”friskolorna” har i genomsnitt 65 procent av föräldrarna en högre ­utbildning jämfört med 50 procent i de kommunala.

Det är denna sortering efter klassbakgrund som avgör om en skola får bra eller dåliga resultat. Till detta kommer systemet med skolpengen, som överför resurser till de framgångsrika skolorna och utarmar de skolor som förlorar elever.

För den som befinner sig till höger rent politiskt innebär denna skiktning av skoleleverna efter klass­bakgrund naturligtvis vissa fördelar. Över- och medelklassens barn får bättre skolundervisning på bekostnad av underklassen. Ideologiskt är detta alltså motsatsen till den gamla likvärdiga skolan. Den som allmänt är motståndare till jämlikhet är ­naturligtvis för en så ojämlik skola som möjligt.

Och de mest ihärdiga marknadsförespråkarna inom högern menar också att det är bra med utslagning i skolsystemet. De dåliga skolorna skall slås ut. Det skall uppstå skillnader.

Men problemet även för den mest förblindade högerideolog borde vara att alla skolresultat försämras. Visserligen drabbas underklassen mycket hårdare av försämringarna än överklassen. Men Sverige drabbas ju kollektivt av dessa försämringar, bland annat genom en obönhörlig ökning av ungdomsarbetslösheten.

I vårt grannland Finland har man behållit ungefär samma skolsystem som vi hade på den likvärdiga svenska skolans tid, dessutom är allt vinstgeschäft förbjudet, liksom för övrigt i de andra grannländerna ­Norge och Danmark. Och, vilket borde få somliga privatiseringsivrare att tänka efter, de finska skol­resultaten är i dag vida överlägsna de svenska. I Finland är följaktligen skolfrågan närmast ­avpolitiserad. I finska valrörelser ­debatteras aldrig den självklarhet som alla finländare tycks vara överens om, att man ska ha en lika bra skola i Tornio som i Ekenäs.

Marknads- och privatiserings­förespråkarna i Sverige påstod att den fria konkurrensen skulle driva fram bättre skolresultat i landet. De hade grundligt fel. Här finns ­inget utrymme för ideologisk ­diskussion, det bara är så.

Privatiseringen av skolsystemet - 80 procent av skolorna i friskole­svängen drivs av aktiebolag som gör vinst på besparingar - gick alltså åt helvete.

Den enkla slutsatsen borde då ­ vara att dra lärdom av detta misslyckade experiment och återgå till den demo­kratiska, vinstfria skolan. Inte ens de mest förbenade anhängare av ökad ojämlikhet borde kunna hävda något annat.

Uppskattningsvis 80 procent av det svenska folket är överens.

Problemet är alla dessa politiker med huvudet djupt ner i sanden.

För övrigt anser jag att …

... Emma Green Tregaros nagellacks­demonstration under VM i friidrott var smått genial. Den var tydlig och fräck, men ändå omöjlig att ingripa mot för de ryska myndigheterna, som bara kunde gnissla tänder. Idrott och politik som bäst.

... de ledare för friidrottslandslaget som fjäskande förbjöd hennes regnbågsnaglar under finalen kom alldeles för billigt undan. Men till skillnad från de ryska myndigheterna hade de inget emot att skämma ut sig riktigt ordentligt.

avAftonbladet

ARTIKELN HANDLAR OM