Att förstå botar vår egen rädsla

KOLUMNISTER

Serievåldtäkter är inte vanliga i Sverige. De är mycket ovanliga.

Serievåldtäktsmän som ger sig på slumpmässigt utvalda offer, håller en medelstor svensk stad i skräck i över fem år samt lever utstuderat dubbelliv under tiden har vi knappast sett inför rätta förut i vårt land.

Jag anser därför att det finns ett legitimt intresse av att försöka belysa och begripa den tilltalade Niklas Lindgrens motiv och personlighet, även om den rigorösa sekretessen kring rättegången gör det svårt, på gränsen till omöjligt. Att förstå varför någonting sker hjälper oss att handskas med våra rädslor, att orientera i tillvarons mörker. Vårt eget och andras.

Ärligt talat: om Niklas Lindgren vet vi praktiskt taget ingenting, inte ens vi som har följt processen noggrant.

Vi vet att rättspsykiatrikerna inte anser honom vara psykiskt sjuk i lagens mening.

Alkoholmissbruk var det sjukaste doktorerna påtalade hos Lindgren.

I övrigt förefaller de att ha uppfattat honom som normal och väl fungerande – av den knapphändiga offentliga delen av deras rapport att döma.

Vi vet att Niklas Lindgrens arbetskamrater reagerade för utpräglade perfektionistiska drag hos denne. Hans kontrollbehov var starkt.

Vi vet också att Lindgren själv var klar över att han drack för mycket och att alkohol gjorde honom vettlös. Han försökte minska sitt drickande.

Mer vet vi inte om Niklas Lindgrens liv och förhållanden.

När man läser beskrivningarna av de överfall på sex kvinnor som Lindgren står åtalad för – läser mellan raderna inte minst – finner man att det han ger efter för när berusningen lossar hans hämningar och stimulerar hans primitivare drifter/inre krafter, är en extrem brutalitet kombinerad med förnedringsimpulser och stark sexuell lust – han får i några fall utlösning trots stort alkoholintag.

Sexualiteten är en föga avgränsad kraft hos oss människor. Den kontaminerar sig med andra starka drifter, behov och sinnesförnimmelser och träder ofta i funktion till synes inadekvat, ”på fel ställe”.

Smärta, plåga, maktövergrepp, förnedring, raseri, underkastelse – sexualiteten kan beblanda sig med det mesta, det mesta kan finna utlopp i sexuella reaktioner. Så ursprunglig och allestädes närvarande är sexdriften.

Tänk bara på dödsdömda män vars sista reaktion i livet är erektion i galgen. De flesta människor kan känna igen detta vankelmod hos sexualiteten, att den kan liera sig med mycket paradoxala sinnesrörelser och behov, men gränserna håller sig trots allt väl på plats.

De flesta av oss vill inte bli slagna när vi älskar.

Men vad kan finnas i bakgrunden när en vuxen, vanligen väl fun-gerande man hamnar i en eruption av sammanblandade, förtärande krafter så fort han har druckit? Krafter som tvångsmässigt försätter honom i en våldsam aktion där brutalitet och sexualitet ingår en förfärlig förening? Krafter som han normalt omedvetet kontrollerar genom påfallande pedantiskhet?

När det gäller Niklas Lindgren vet jag faktiskt inte. Kan inte veta eftersom jag inte har någon information. Därför rör sig mitt resonemang i det följande på ett allmänt plan:

självklart kan man vara född med anlag för en personlighetsstörning som ger ett sådant här utslag när en människas vuxna, sammanhållande jag har gått förlorat i alkohol.

Vanligare är det dock att sådant här beteende bottnar i något tidigt trauma, någon mycket stark och förvirrande upplevelse där sexualitetens lust har upplevts invävd i något plågsamt så som exploatering och beroende.

OBS! Jag påstår inte att Niklas Lindgren har blivit utsatt för sexuella övergrepp i sin barndom. Jag vet ingenting om Niklas Lindgrens barndom.

Det jag vet är att väl fungerande människor som blir alldeles som galna under inflytande av alkohol och andra droger ofta bär på tidiga trauman som har trängts ned djupt i det omedvetna.

De gör sig påminda som växande psykiska tryck som alkohol i mindre mängder dämpar.

Redan vid måttlig konsumtion börjar trycket öka för att sedan vid fortsatt konsumtion anta explosiv kraft.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM