Radhus i Rinkeby – kan det fungera?

KOLUMNISTER

Kan invandrare bo i radhus?

Det verkar inte så. Vilket i och för sig byggföretaget JM verkar strunta i eftersom de bygger 16 nya toppmoderna radhus ute i Stockholmsförorten Tensta.

Frågan är förstås hur det kommer att gå – i Rinkeby gick det inte sådär jättebra. 21 nya radhus med bostadsytor på 140 kvadratmeter bjöds ut för 1,2 miljoner kronor för fyra år sedan, och det stora problemet var bara att radhusen visade sig vara oerhört svåra att sälja.

Kan ni gissa varför?

Det fanns inga intresserade spekulanter i Rinkeby? Rinkebyborna gillar inte markkontakt och gröna ytor? Rinkebyborna vill hellre bo med utsikt över betong och gråa huskomplex (eftersom de delar Skönhetsrådets känsla för gråskalor och renhet)?

Fel, fel, fel, som Brasse i fem myror skulle ha sagt.

Husen var svåra att sälja eftersom spekulanter med invandrarbakgrund stötte på oväntade hinder. Bankerna ansåg helt enkelt att de nybyggda radhusen för 1,2 miljoner kronor var ”riskobjekt”.

Och här är det ju inte utan att man undrar. Exakt vad är egentligen ett riskobjekt? Och vad är det bankerna tror att de riskerar?

Att invandrare skall förslumma radhusområdet på nolltid? Att de aldrig skall klippa gräsmattan, och hellre måla fasaden med graffitifärg än Demidek?

Om villaägaren själv får välja.

”Din morsa är en hora” – och med den nya utomhusfärgen behöver man bara gå ut och klottra på sydsidan vart tionde år istället för vart femte. Eller nåt.

Att de skall dra in kebabgrillarna, in på parketten, och sätta igång och pensla kött och grilla och röka ner väggarna med vattenpipa?

Är det den risken som man väger in? Eller räcker det kanske till och med att en invandrare bara flyttar in? Tawfiq Majid på brevlådan, och huset tappar i värde så fort Tawfiq bara sätter nyckeln i låset.

För i så fall är det ju svårt. I så fall skulle det inte spela någon roll om 21 invandrare köpte 21 radhus i ett stabilare radhusområde på Lidingö för att det stabila radhusområdet på Lidingö också skulle förvandlas till en länga med ”riskobjekt”.

Dessutom. Hela Stockholmsområdet består väl för tillfället av vansinniga riskobjekt! Eller vad sägs om ett radhus på totalt 65 kvadratmeter som såldes för 4,6 miljoner kronor i en närförort i Stockholm för bara några veckor sedan. Eller träkåken i den gamla egnahemsförorten Enskede med ett utropspris på 4,9 miljoner kronor, som såldes för 7,2 miljoner kronor efter en budgivning.

Ta Turning Torso innan det blev hyresrätter, ta problemområdet Gåshagas fuktskadade pirhus som såldes för upp till 15 miljoner.

Tror ni att det var någon på banken som satt och pratade om riskobjekt då? Antagligen inte. Men när det gäller Tensta är det plötsligt någon bank­snubbe som jobbar med Tenstaprojektet som sitter i tidningen och jiddrar om vikten av personliga kontakter med de spekulanter ”som inte är så bevandrade i bankvärlden”. Som säger att ”vi gör allt vad vi kan för att hjälpa dem?” och ”vi diskuterar bland annat konsekvenserna av att köpa sin egen bostad?”

Jag menar, vad skall man säga? Det är fint.

Samtidigt har det aldrig varit någon som har satt sig ner och diskuterat konsekvenserna av att köpa ”sin egen bostad” med mig – eller med någon annan som jag känner. Det har varit grattis, grattis och by the way så måste vi plocka ut lite extra lån för lagfarter och pantbrev. Konsekvenserna av att äga sin egen bostad tillhör de där chockartade upplevelserna som kommer efteråt. När tvättmaskinen pajar, eller när takpannorna blåser ner.

Och sedan kan man förstås undra varför den här plötsliga omtanken och omsorgen dyker upp först när det gäller spekulanter med invandrarbakgrund, i nysatsningar på områden som Tensta och Rinkeby.

På samma sätt som man kan undra över hur ett miljonprogramsområde någonsin skall kunna bli något annat än ett miljonprogramsområde.

Lena Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM