Mejla

Anders Westgårdh

Bluesigt kulturarv ur ett hål i väggen

Jag är genomsvettig och genomlycklig för jag har just fått en underbar glimt av mänsklighetens storhet som fyller mig med tro, hopp och kärlek

Berlin, Kreutzberg, Reich-enbergerstraße 43 är adressen. Vi missade den första kvällen, eller rättare sagt förstod inte att hålet i väggen faktiskt var Soul-Cat Club som jag fått rekommenderad av en pålitlig pojk.

Andra natten går det bättre, och vi lyckas trycka oss in i lokalen trots att det egentligen är omöjligt. En trio spelar blues, med ståbas och allt. Mr G banar sig fram till baren och kommer tillbaka med en tequiladrink. Det är den sortens natt. Den massiva middagsmaten måste spjälkas med sprit.

När bandet slutar blir det något glesare och man kan röra sig lättare. Man kan dansa.

Vid sidan av baren står en späd flicka med österländskt utseende. Hon ser ut att vara strax över tjugo. Hon är cool och koncentrerad på samma gång. Hon är DJ Koko Temple, kvällens skivspelare.

Hon får oss att dansa som om golvet var täckt av glödhet plåt. Vi gör the funky chicken. Vi gör the mashed potatoes och låter oss tacksamt matas fulla med soul och blues och ska och swing och r&b. Och när hon halar fram John Lee Hookers ”Boogie Chillen” är jag nära att brista. Det som sker handlar om kulturarv och berör mig lika starkt varje gång.

För att jag tycker det är så underbart när en ung tjej i gamla Öst-Berlin hittar hem till en primitiv bluesskiva från 1948 och allt plötsligt blir som det ska för ett kort ögonblick.

Hon kunde ju göra som alla andra och nöja sig med listpop, men hon fick bluesen i blodet och överbryggar gränser när hon nu låter King of Boogie diktera dansgolvet.

Det var så han kallades, mannen som lämnade fabriksgolvet på Chrysler i Detroit efter att tidigare ha flytt majsfälten i Mississippi. Han hade en av de första elektriska gitarrerna, en stampande högerfot och en djup nästan djurisk röst.

Han hade allt han behövde.

”Boogie Chillen” blev Hookers genombrott. Än i dag, 63 år senare, kan den koka upp ett dansgolv med sin

hypnotiska rytm. En gitarr, en fot och en röst: ”I heard papa tell mama, let that boy boogie-woogie, it’s in him, and it’s got to come out”.

Och som vi har boogien i oss, och som vi låter den komma ut …

avAnders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM