Ett fartyg avslöjar genast en klåpare

KOLUMNISTER

Med blickar ut mot en fjärd i skärgården sitter jag nu på en terrass, en tidig morgon med sol, och funderar på en konflikt mellan en filosof och en sjökapten. Fartyg glider förbi, de flesta till eller från Finland och Baltikum, andra med mer avlägsna destinationer.

Filosofen är Denis Diderot, mångsidig fransk upplysningstänkare. Han ville sprida kunskaper och bildning och ägnade år åt att tillsammans med en kollega ge ut en omfattande encyklopedi.

Sjökaptenen är James Cook, som på 1700-talet besökte och beskrev Australien, Nya Zeeland, ett antal söderhavsöar, Hawaii och Berings sund. Han dog i strid med lokalbefolkningen på Hawaii.

Diderot, ett salongslejon i Paris, skulle aldrig drömma om att ge sig ut på någon strapatsrik världsomsegling, än mindre upprepa äventyret ytterligare två gånger intill döden. Han skaffade sig kunskaper genom läsning.

Han läste till exempel en bok av den franske kommendörkaptenen Louis Bougainville, som varit på den av européer nyupptäckta söderhavsön Tahiti. Berättelsen, snabbt hopskriven, gav upphov till en romantisk bild av ön: här levde en fredlig urbefolkning, lycklig i ett samhälle av naturligt överflöd, med gemensam egendom. På denna lycksalighetens ö var erotiken fullkomligt fri, utan de glädjedödande moralregler som präster och borgare åtminstone formellt upprätthöll i Europa.

Lycksalighetens öar beskrevs redan under den hedniska antiken. Det finns en senare version i Portugals nationalepos "Lusiaderna" av 1500-talsförfattaren Camoes, en klassisk skildring av de berömda portugisiska sjöfararnas upplevelser.

På hemväg från den ansträngande resan till Indien och andra regioner i området, vilar de sig några veckor lättsinnigt på en sådan ö. Här tecknas en bild av många sjömäns längtan. De undersköna kvinnorna på den ljumma ön, som doftar av växter och kryddor, är entusiastiska, om ni förstår vad jag menar.

Diderot skrev en kommentar om Tahiti. Här, menade han, fanns ingen kung, ingen privategendom, inget mitt eller ditt, inga kitsliga präster, inga lagar och tråkiga myndigheter, däremot ett överflöd av mat och vin. Och framför allt: kärleken var fri, lycklig och omfattande, utan tjafs om osedlighet och dylikt.

Kanske tecknade han, vid sitt skrivbord, den klassiska utopin, en romantisk socialism.

Men så anlände kapten Cook, bördig från Yorkshire, till Tahiti under en av sina världsomseglingar. Han var en kärv, rent av hårdför realist, såvitt jag kan se utan romantiska drömmar, som en vanlig sjökapten.

När han kom hem och läste vad Diderot skrivit sågade han den lärde filosofen direkt. Folk på Tahiti levde inte alls i konfliktfri gemenskap, nästan varenda träd var någon invånares privategendom.

Och sexualmoralen på de polynesiska öarna var ungefär densamma som i England och Frankrike. Det är klart att det kom kvinnor ner till båtarna men det var likadant i Portsmouth.

(Jämförelsen mellan Cook och Diderot finns i skriften "Upplysningen" av Roy Porter).

Jag erinrar mig en episod i Joseph Conrads "Mörkrets hjärta". Under färden uppför floden hittar sjökaptenen Conrad en skrift med titeln "Några frågor om sjömanskap". I det inre av Kongo, härjat av sanslös kolonial rovdrift, blir han uppmuntrad: någon som är intresserad av hederligt arbete tycks ha varit här.

I land, skriver han på ett annat ställe, kan man bluffa; ett fartyg däremot går inte att lura, ty fartyg avslöjar genast klåpare.

Vad är jag för typ? Sjökapten eller filosof? Jag är uppvuxen bland sjöfolk och har läst filosofi sen ungdomen, en rörig blandning.

Det är klart att Cook också var en upplysningsman, nyfiken på fakta, utan illusioner. Conrad kunde bli sentimental, till och med melodramatisk i kärleksskildringar; men han var också navigatör, kunnig i astronomi, positionsbestämning, tidvattenströmmar och lasthantering.

Nu ser jag ett formfulländat lastfartyg glida förbi på den blå fjärden bortom tallarna. "Team Lines" står det på den soliga fartygssidan, strax ska jag höra svallet mot stranden.

Gunnar Fredriksson