Mejla

Jan Guillou

Demokratin är förlorare i skyttegravskriget mellan sossarna och de blåbruna

KOLUMNISTER

Valåret har börjat komma igång på allvar. Skyttegravarna är grävda. Vi anar redan konturerna av de två sidornas strategier.

Från höger skjuter man in sig mot verkliga eller påstådda socialdemokratiska misslyckanden som de anklagade antingen skyller på tidigare borgerlig regim eller menar sig mycket skickligare än högern, framför allt den nuvarande blåbruna högern, kunna åtgärda. Av politisk ideologi syns intet i den striden. Det blir lite som i musikalen ”Annie get your Gun: ”Allting som du gör kan jag göra bättre”.

En föredömligt klar och enkel sammanfattning av borgerlighetens lista på socialdemokratiska misslyckanden kan man inhämta på Expressens ledarsida (3 nov):

1.      Flyktingvågen 2015. 2. Eskalerande dödsskjutningar bland unga gangstrar i orten. 3. 15 000 döda svenskar i covid-19.

Anklagelserna bör prövas mot två frågor. Var det Stefan Löfvens eller sossarnas i allmänhet fel? Hade en blåbrun regim i Sverige lyckats bättre?

Flyktingkatastrofen i Europa 2015 orsakades av ett brutalt och mycket blodigt inbördeskrig i Syrien. De flesta syriska flyktingarna sökte sig till Tyskland, men nästan lika många till Sverige. Det kan möjligen förklaras med Sveriges goda rykte och att Danmark släppte in alla flyktingar för att sen valla dem till den svenska gränsen. Hursomhelst var inte vågen av otvivelaktigt politiska flyktingar sossarnas fel.

Som bevis  för det anförs från höger bara Stefan Löfvens humanistiskt överoptimistiska yttrande: ”Mitt Europa bygger inte murar.”

Hade den blåbruna högern kunnat hantera krisen bättre?

Inte med  gällande lagstiftning. Möjligen i framtiden om en sådan regim ställer Sverige utanför alla internationella avtal om politiskt flyktingskap. Som förvisso är SD:s avsikt.

Då kommer vi till dödsskjutningarna. Den brutala framtiden förutsågs möjligen i romanen ”Två soldater” av Börge Hellström och Anders Roslund år 2012, men inte av något politiskt parti; ”vi såg det aldrig komma”, påpekade Stefan Löfven och fick därvid utstå mycket hån. Men såg moderatledaren Ulf Kristersson det komma? Det påstår inte ens han själv. Såg Jimmie Åkesson det Komma? Givetvis. Ända sen 90-talet har han och hans då med sträckta högerarmar heilbrölande partikamrater sett oändliga katastrofer komma till följd av invandring och politiska flyktingar.

När det gäller epidemin av dödsskjutningar har den blåbruna högern bara hårdare straff att komma med. Men där är emellertid sossarna överens, om än alltid på efterkälken. I tävlingen om vem som kan hitta på mest antidemokratisk lagstiftning anslöt sig häromdagen Mikael Damberg (S) till det blåbruna kravet att börja tillämpa våra raslagar, den så kallade terroristlagstiftningen, på gangsterligorna i orten. Eftersom de flesta eventuella gangstrarna är bruna eller svarta är en sådan förskjutning i lagtillämpningen enkel. Lagarna säger inte uttryckligen att de enbart skall riktas mot bruna eller svarta eller muslimer. Det är underförstått, en tyst överenskommelse. Inga vita terrorister har dömts för terrorism i Sverige.

Men i framtiden, i värsta fall en dystopisk framtid med blåbrunt styre, kan förstås även vita feminister, socialister, olämpliga journalister och andra för de blåbruna förhatliga svenskar bli offer för godtyckliga husrannsakningar, ständig övervakning, internering på obestämd tid och hemlig bevisföring. Även om lagarna inte ursprungligen var riktade mot vita.

Det inser rimligtvis Mikael Damberg och Morgan Johansson. Men det skiter de i. Bara de inte framstår som mjuka mot gangsterplågan inför den blåbruna agitationen. Det är ett vämjeligt skådespel.

Nå, och vad med coronakrisen? Var den Stefan Löfvens fel? Inte själva pandemin, det påstår inte ens Ulf Kristersson. Däremot låter man i hans kretsar förstå att färre svenskar skulle ha dött under blåbrun regim.

Sverige led större förluster i döda än våra nordiska grannar, det är obestridligt. Men kan det förklaras med socialdemokrati och hade en högerregering klarat oss lindrigare ur krisen?

Knappast. Det högerstyrda Storbritannien är sämst i klassen i Västeuropa i det avseendet. Sverige visade sig mycket ”skickligare” än länder som Frankrike, Spanien, Italien och Holland, för att inte tala om hela Östeuropa och än värre USA.

I Norge råder politisk konsensus om att norsk överlägsenhet i allmänhet är förklaringen till att man vann tävlingen. Men faktum är att geografin tycks mer avgörande. Alla länder i norra Europa, inklusive Sverige, klarade sig bättre än hela Central- och Sydeuropa och självklart Östeuropa. SD-styrda Ungern är bland de sämsta och hur ska  de blåbruna förklara det?

Så här ser frontlinjerna hittills ut i valrörelsen. Ingen ideologi. Mycket demagogi. Det är demokratisk ohälsa.

Av: 

Jan Guillou

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Politik

Ulf Kristersson

Stefan Löfven