Mejla

Oisín Cantwell

Attackerna på fotbollskulturen är enfaldiga

Fotbollsläktarna är Sveriges mest lyckade integrationsprojekt och schablonuppfattningen av läktaren som fylld av adrenalinstinna grobianer blir mindre och mindre sann, skriver Oisín Cantwell.
Fotbollsläktarna är Sveriges mest lyckade integrationsprojekt och schablonuppfattningen av läktaren som fylld av adrenalinstinna grobianer blir mindre och mindre sann, skriver Oisín Cantwell.

KOLUMNISTER

Så var det än en gång dags för attacker på Sveriges största subkultur.

Polisens jurister ställer allt mer egendomliga krav på de allsvenska fotbollsklubbarna och en profil på Instagram vevar okunnigt.

Innan jag forsätter den här texten är det lika bra att berätta att jag själv sedan många år går på matcher.

AIK (serieledarna) är mitt lag och jag var givetvis på plats på Nationalarenan häromdagen då Göteborg fick pisk.

Att jag är partisk innebär dock inte nödvändigtvis att jag inte har någonting att tillföra i den inflammerade debatt som nu för Gud vet vilken gång i ordningen har blossat upp.

Eller rättare sagt, de två debatter som pågår parallellt.

 

Den ena rör, vilket även många som inte går på fotboll säkerligen har noterat, en konflikt mellan polisen å ena sidan och elitklubbarna och lagens supportrar å andra.

De senaste rubrikerna handlar om att polisen förbjuder banderoller och större flaggor på läktarna då Sirius i kväll tar emot Norrköping.

Detta då dessa tygstycken kan användas till att dölja vilka som tänder eventuella bengaler.

Vad är det ens som pågår här?

Uppsalas arena Studenternas är inte känd för att vara huliganismens hemvist på jorden. Sammanlagt fem bengaler har briserat där de senaste åren.

Beslutet är anmärkningsvärt enfaldigt. Dels hindrar det inte dem som vill ta in pyroteknik. Dels ökar det ytterligare den fientliga stämning som råder inom vissa delar av supporterskapet mot polisen.

 

Det här är bara det senaste inslaget i den sorgliga berättelsen om villkorstrappan, ett verktyg som polisen använder för att utifrån ordningen under en match bestämma förutsättningarna för nästkommande arrangemang.

Det vanligaste är att störningar bestraffas med neddragningar i publiktillståndet, någonting som primärt drabbar storstadsklubbarna.

Metoden infördes 2014 och användes i flera år utan protester. Men 2019 hände någonting. Polismyndigheten blev mer offensiv. Kraven på klubbarna tuffare.

Det går att ha synpunkter på att all denna polisiära energi ägnas åt en brottslighet som bara leder till dagsböter, men det ska samtidigt påpekas att det är orättvist att svepande ge polisen skulden för fixeringen.

Det är polisens rättsavdelning som tramsar. Supporterpoliser som arbetar tätt ihop med klubbarna suckar. Det gör även poliser som går på fotboll privat.

 

Parallellt pågår en vidlyftig debatt om läktarkulturen i sociala medier. Härförare är profiler med lika många följare som begränsad insikt i ämnet.

Nu senast var det kriminologen Nina Rung som fick luft och som var arg över att matcherna tar ”enorma polisresurser i anspråk” och ”kostar skattebetalarna stora summor”.

Inlägget tog skruv, följarskaran hoppade upp och ner av harm och indignation.

Men sanningen är att det inte är många poliser på plats över huvud taget under arrangemangen. Klubbarna sköter – och betalar! – i allt väsentligt säkerheten själva.

Sanningen är att en dansbandsfestival, en löningsfredag i Örebro eller en natt på Stureplan i regel är betydligt stökigare historier än ett derby i huvudstaden.

Sanningen är att elitfotbollen är en vinstaffär för staten. Nationalekonomen Ingvar Nilsson har beräknat att den tillför finansminister Magdalena Anderssons kassa en och en halv miljard kronor årligen.

 

Visst, detta är en kultur som har sina problem. Det händer att huliganfraktioner stämmer träff i någon grusgrop och gör upp. Det händer att någon skitstövel skriker någonting sexistiskt eller homofobiskt på läktaren.

Men visa mig ett sammanhang där 20 000 personer träffas och alkoholen flödar och alla uppför sig perfekt.

Det finns så mycket mer att berätta om denna rörelse än det elände som når rubrikerna.

Som det vackra i att supportföreningar tar sig an flyktingar, bjuder med dem på match och hjälper in dem i samhället.

Som att stillsamt påpeka att läktarna är Sveriges mest lyckade integrationsprojekt. Ingen annanstans i samhället ser du en bankdirektör stå skuldra mot skuldra med en ung grabb från orten.

Som att schablonuppfattningen av läktaren som fylld av adrenalinstinna grobianer blir mindre och mindre sann: fler och fler flickor och kvinnor går på fotboll.

Bilden av en kultur som lockar över två miljoner åskådare per år behöver nyanseras.

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

LÄS VIDARE

Polisen svarar på kritiken: ”Handlar inte om ett förbud”

ÄMNEN I ARTIKELN

Fotboll

Magdalena Andersson

Pyroteknik

Nina Rung

Allsvenskan i fotboll