Per Ahlmark tvingade fram en relevant debatt

Foto: Bj örn Elgstrand
KOLUMNISTER

De flesta politiker får något gemytligt över sig efter sin avgång. Det fick aldrig Per Ahlmark.

Herbert Tingstens mest devote beundrare ärvde i huvudsak sin mentors sämsta sidor; enögdheten och intoleransen i debatten erinrar om dennes destruktiva drag under DN-åren. Han skrämde meningsmotståndarna genom att stämpla dem som allt möjligt. 

Det var på 90-talet som Ahlmark gjorde sig bemärkt genom att skriva böcker som byggde på en uppsjö lösa citat som beskrev vänstern i hela dess vidd som totalitär och sugen på folkmord. (Själv var han vice statsminister i en regering som exporterade vapen till den indonesiska diktaturens folkmord på Östtimor.) Han var ett symptom på samhällsklimatets förändring mer än dess orsak. Den allmänna högervridningen skulle man göra upp med välfärdsstaten som nazistisk/kommunistisk. 

Men samtidigt som Ahlmark vevade mot ”vänsterns galna kvartssekel” bejakade han sannerligen inte fullt ut den högervridning som skett. I arvet från Tingsten låg ett socialliberalt patos som han inte kompromissade med. För nutida liberaler torde Ahlmark på den punkten framstå som helt främmande. 

Ahlmark följde Tingsten i spåren, till och med den smått hysteriska dödsskräcken tog han över, redan i fyrtio års åldern. Men framför allt var det vurmen för Israel som gick i arv. 

Tingsten fick och förtjänade kritik för sin kärlek till Israel; för honom existerade inte palestinierna, bara hotfulla arabstater. Han är delvis ursäktad eftersom Israel på hans tid inte var den apartheidliknande militärstat som den senare blev. Till saken hör också att han beundrade Israel för deras välfärdspolitik (Israel var ju initialt ett slags socialistiskt projekt). 

Det är mer graverande att Ahlmark, med ett större facit, stödde Israel så tinningarna bleknade. 

Precis som Tingsten, trodde Ahlmark att USA stod för en demokratisk nitälskan i utrikespolitiken. Han blev en megafon för Pentagon, och hejade länge på USA:s totala ödeläggelse av Irak. Intressant därför, att en av hans sista texter i DN var en osande uppgörelse med krigshöken Carl Bildt. Den önskar jag att jag själv hade skrivit. 

Ahlmark tvingade fram en debatt som är relevant: Vilka rörelser och regimer ska man stödja? Det är en diskussion som vänstern inte alltid har klarat så bra men som högern aldrig tvingats ta för egen del. 

För vänstern har Ahlmark alltid varit ett rött skynke, delvis även för mig. Idag kan jag inte annat än visa en uppriktig erkänsla för någon som ställde till så mycket trubbel. Han avkrävde svar från sina motståndare. Problemet var att han inte var lika ivrig att lyssna.