Monica, det kan hända dig och mig

KOLUMNISTER

Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter, skrev en Monica Jonsson på Expressens debattsida för några dagar sedan i ett slags försvar för sina kompisar, ”Stureplansprofilerna”, varav en återigen är häktad, anklagad för att ha våldtagit en tjej.

”Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill.”

Kanske har hon rätt. Kanske skulle just hon aldrig bli våldtagen av just sin Stureplanskompis. Han valde någon annan helt enkelt, om han nu var/är skyldig. Någon han hoppades att ingen skulle tro på kanske. Någon hans omgivning kunde avfärda som ett ”drinkluder”. Kompisar som Monica Jonsson måste ju dessutom vara varje ”snygg” våldtäktsmans dröm.

Hon som vill att tjejer är tydliga med vad de vill. Vad dumt, här har jag trott att själva problemet de lux var Monica Jonssons killkompisar, männen som återigen anklagas för våldtäkt? Varför klarar inte hennes killkompisar att backa undan från en tjej som då inte tydligt kan uttrycka ett ja eller nej eller som är enkel att manipulera i deras ögon? Och om ”kommunikationshinder” som hon menar föreligger (vad är det förresten: droger, fylla, hög musik, språkförbistring – kanske gå därifrån?)

Men hennes resonemang är egentligen inget nytt under solen. Det lever och frodas både inom rättsväsendet och i samhället i stort. Där problemet är tjejernas, inte männens brist på förmåga att uppfatta de där nyanserna som väldigt många andra normala män ju faktiskt kan lyssna och känna sig till. Är inte de här killarna de mest trasiga? Vad i hennes killkompisars liv har fuckat upp dem så att de inte fattar detta? Om det nu är så att de inte (upp)fattar? Om man ska spekulera kan det ju också vara så att de här killarna läser alla nyanser men skiter i dem? ”Vår egen gänghora”, eller vad

sms:ade de till varandra efter den där kvällen som ledde till det första våldtäktsåtalet (som ledde till en omdiskuterad friande dom, ska tilläggas)?

När jag hade läst klart Monica Jonssons text ville jag först torka bort den som om den vore en illaluktande spya på golvet. All hennes besatthet vid flickors dåliga vanor. Hennes skryt om att hon minsann inte är en trasig brud som inte kan sätta gränser, nej, kring Monica Jonssons huvud lyser hedern som en diskokula sena kvällar runt Stureplan. Good for Monica.

Men så blev hon i stället till en skrattspegel. Hon är inte bara ”systemets” röst. Utan på sätt och vis min egen. Som någon gång innerst inne tänkt eller sagt att ”det händer inte mig”.

”Jag har ingen taskig självkänsla, jag bjuder inte ut mig, jag kan säga NEJ med den tydligaste av röster.”

Alla vi som känner oss för fina och smarta för att hamna i en situation där vi är för fulla eller litar för mycket på någon vi frivilligt går med hem. Men innerst inne har jag också kommit ihåg de där tillfällena när jag var yngre. När det var ”nära”. Inte i joggingspåret, utan i svarttaxin eller på efterfesten eller på skolavslutningen i parken. När man hade tur.

Många tjejer, med eller utan taskig självkänsla, med eller utan hög röst, har ett sådant tillfälle. Så Monica Jonssons text smakar inte kräk när jag tänker efter. Den smakar sorg. Sorg som i livslögner. Sorg som i den falska tron på att vissa tjejer faktiskt får skylla sig själva. Andra inte.

Belinda Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM