Framtidstron har gjort oss till serviceslavar

KOLUMNISTER

Det började som Framtiden.

Som att kasta sig på framtidståget, gå in i förstaklassvagnen och tro att man skulle få litet service för alla slantarna.

Och så blev det tvärtom.

I den nya Framtiden skulle plötsligt kunden böja sig för företagen.

Och hur den här affärs- idén slank igenom är i dag svårt att fatta – men ett, tu och tre så hade banker, försäkringsbolag och alla andra företag vänt på idén om vem som skulle göra vad.

Företagen sa: ”Nu är det ni som fixar servicen åt oss. Och ni ska göra det gratis.”

Mitt första gratiskneg var hos Banken. Jag var på. Fixade digipass, lärde mig koder, tryckte på ”piltangent”, siffrade hit och dit och skrek som en röd gris när jag upptäckte de sextonsiffriga OCR-numren.

Och gör så än i dag.

Sedan har det rullat på.

Och i dagsläget kan jag inte fatta hur vi har kunnat svälja det här tvärtom-tänket.

Att vi har varit så framtidsvänliga och undergivna.

Att vi har tagit emot de här nya slavuppgifterna som om vi älskade dem.

Som om vi älskade att ligga som ett slags köttbit framför datorn. Att sitta där timme efter timme i ett tröstlöst letande efter till exempel garantin till den nya kameran.

För att sedan falla in i en trandans – när vi äntligen hittar den.

Jag vet inte hur det är för dig. Men jag har upptäckt att jag slösar för många timmar på att boosta företag och hjälpa marknaden att genomföra sina strukturrationaliseringar. Som höjer deras vinster och spetsar deras ”förädlingsvärden”.

Hänger framför datorn. Hänger där som en apatisk hög och letar. Försöker fatta olika upplägg. Ger upp, klickar och börjar om.

Jag skriver ut kontrakt, anmälningsblanketter, visumhandlingar och olika sorts guider och bruksanvisningar. Jag gör prisjämförelser och en massa andra jämförelser.

Jag köper tågbiljetter, flygbiljetter och biobiljetter.

Jag anmäler mig.

Jag betalar fakturor och kollar konton.

Jag kollar resor, fixar hotellrum och hyr bilar.

Jag kollar scheman.

Jag fixar abonnemang och läser kartor.

Jag bokar bord på krogen.

Jag kollar bloggar och shoppar.

Men det mest svinaktiga är att jag gör det mesta av det här – eh – på jobbet.

Så nu undrar jag: vem tjänar på den här fixa själv-trenden?

Vem tar hem storkovan i slutändan? Någon?

Monica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM