Man kan sminka diktaturens kreatur – men ondskan finns kvar

Foto: AP/ TT NYHETSBYRÅN
Kim Jong-uns syster Kim Yo-jong.
KOLUMNISTER

Den enda som får mer beundrande rubriker vid vinter-OS i Sydkorea än Charlotte Kalla tycks vara Kim Yo-jong. Den nordkoreanske diktatorns syster ”charmar under OS” meddelar Expressen. Nordkorea vinner ”diplomatisk guldmedalj” rapporterar Reuters. Yo-jong såg ”avslappnad ut” med ”eleganta leenden”, berättas det. Kim Yo-jong ”stjäl showen”, med CNN:s ord.
Om Nordkoreas tyrann Kim Jong-un gör sån PR-triumf när han skickar släktingar till OS, varför inte också skicka sin storebror? Ja, just det, för att Kim beordrade agenter att smörja in nervgift i hans ansikte för ett år sen. Eller sin morbror? Nej, honom lät ju Kim skjuta sönder med luftvärnskanon 2013, varefter han mördade dennes nära släktingar, även barn.
För så grotesk är denna stalinistiska regim som hotar sina grannländer med total ödeläggelse. Man kan sätta läppstift och eleganta leenden på diktaturens kreatur, men ondskan finns kvar inuti.

Detta är staten som satsade sina få resurser på kärnvapen medan befolkningen åt gräs för att överleva. En nordkoreansk flykting har berättat för mig att han kunde gå utan mat i en vecka. När svälten var som värst skapades särskilda ”likdivisioner” som åkte runt i byarna och petade på kroppar med käppar för att se om de var döda än.
Politiska fångar ”skickas till bergen”. Det är ett system av arbetsläger, där intagna får minimala matransoner, systematiskt torteras och arbetas till döds. Brotten kan vara så triviala som att man lyssnat till en utländsk radiosändning eller inte dammat av sitt porträtt av Den Store Ledaren.

Förra året stod jag i den demilitariserade zonen mellan den nordkoreanska diktaturen och den sydkoreanska demokratin. De sydkoreanska vakterna blickade mot de nordkoreanska. Enligt min guide för att bevaka så att de inte försökte föra bort någon av oss på sydsidan.
Det låter absurt, men Nordkorea har kidnappat sydkoreaner och japaner utomlands, ibland för att utbilda spioner i deras levnadssätt, ibland för att försöka hjärntvätta dem. En gång otroligt nog för att Kim Jong-il (nuvarande diktatorns far) var missnöjd med landets filmindustri och kidnappade en ledande sydkoreansk regissör och en skådespelerska, för att tvinga dem att göra filmer åt honom.

De nordkoreanska vakterna vid gränsen tittade inte söderut. De blickade inåt, mot varandra. Varför, frågade jag? För att de bevakar varandra, svarade min eskort, så ingen frestas att fly mot friheten. Några månader efter mitt besök tog en 24-årig soldat, Oh Chong-song, ändå risken. De andra vakterna sköt 40 skott efter honom. De träffade fem gånger.
Den sydkoreanske kirurgen som opererade Oh berättar att det han hittade säger mycket om det desperata tillståndet i Nordkorea, även för en privilegierad grupp som soldater. Medan han skötte Ohs sår trängde det ut mängder av långa, tjocka parasiter ur dennes mage – en av dem 27 centimeter lång. Något som kan bli resultatet när mänsklig avföring används som gödsel.
Oh har nu tillfrisknat, men lider av svåra mardrömmar. Den värsta ångestdröm som plågar honom om och om igen är att han fortfarande är i Nordkorea.


Från arkivet 1. ”Nordkorea är i dag ett rikt land. Och man möts av en framtidstro som är oerhörd. Folket tycker att de bor i ett socialistiskt paradis”

Ung Vänsters tidning Röd Press, nr 7 1987

Från arkivet 2. ”Vi togs emot som statsmän, berättar Hans Mathlein och Torbjörn Tännsjö, en ovan upplevelse för filosofer. Vi gjorde många lärorika studiebesök i hela norra Korea. Det sociala uppbygget (skolor, daghem, bostäder), möjliggjort genom en hårt styrd planekonomi, imponerade mycket.”

Filosofisk Tidskrift nr 3 1981