Ta en biroll i vår pajiga verklighet

KOLUMNISTER

De finns. Bill Nighy är kanske en av dem.

Bill vad-sa-du-nu?

Just det. Precis min poäng.

Bill Nighy är en av de där skådisarna som man förgäves försöker beskriva. Till slut blir det ”du ­skulle ­känna igen honom om du såg honom”. Han spelade ­alkad rockstjärna som kommer tillbaka med en mjuk­ostig julsång i ”Love Actually”. Han var Cate Blanchetts ­bedragna man i ”Notes on a scandal”. Han är Slartibartfast i ”Liftarens guide till ­galaxen”.

Biroller. Viktiga biroller. Men lika fullt biroller, oftast rätt små. Utom i ”Pirates of the Caribbean”, där Bill Nighy spelar Davy Jones. Men då har han nyllet fullt av bläckfiskarmar och du skulle inte känna igen honom om du såg honom.

Det är möjligt att Bill Nighy egentligen skulle vilja spela de stora huvudrollerna. Det är, å andra sidan, lika möjligt att han gillar att vara bärande biroll. Att han funnit sin plats. För sådana människor finns och Bill Nighy är kanske en av dem.

Så är det i livet också.

I nästan allt man läser, från resereportage från bloggosfären till utbrända undersköterskor, hittar man spåret. Det handlar om att de flesta av oss fiskar efter huvudrollen. Vi vill inte komma in från sidan och säga en stickreplik. Inte vara handlingens kanonmat. Definitivt inte statist 43 i scenen ”folkmyller”. Helst vill de flesta av oss vara i en pjäs – eller ett liv, då – som handlar om oss.

Inget konstigt med det.

Konstigt blir det först när vi försöker åstadkomma det. För nästan alla kan spela en huvudroll. Men priset är att göra det off-off-off-Broadway.

Man kan till exempel spela en huvudroll i sin familj. Men publiken är inte särskilt stor och rätt kritisk. Man kan starta en blogg med sig själv i centrum. Onekligen en huvudroll. Men oftast utan publik. Och om pjäsen är hela nätet, är man plötsligt statist i folkmyller igen.

Precis som vanligt.

Jag tror att vi skulle ha lättare att inte bittra till på det där om vi tänkte oftare på Bill Nighy. Han dyker inte så sällan upp i ganska pajigfilmer. Han är zombie, vampyr, portvinsgrumlig lord. Men han gör alltid sina biroller med självsäker värdighet. Inte sällan är det han, inte huvudrollen, som är den enda behållningen.

Man kan lära av det. Det är trots allt en rätt pajig verklighet vi lever i.

Varför inte spela en bra, liten biroll?

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM