Perssons nonsens roar bara högern

KOLUMNISTER

Under en frukost på Harpsund uttalade sig Göran Persson om Olof Palme. Enligt en passus i Olle Svennings bok Göran Persson och hans värld ska han ha sagt så här:

”Han förstod inte alltid den grundläggande socialdemokratiska regeln, att först kommer alltid, alltid demokratin. Den är helt avgörande. Sedan kanske man kan bygga samhället mer socialistiskt. Palme tänkte ofta i den andra riktningen. Han var för svag för socialistiska diktatorer.”

Citatet har återgivits i åtminstone en stor borgerlig tidning. Det är ett eko av högerns gamla Palme-hat.

Det är framför allt fullkomligt falskt. Palme ”förstod” social­demokratiska principer minst lika bra som Göran Persson.

En ”kvinna från Nicaragua” hade i Guatemala kommit fram och tackat Persson för den hjälp de fått från Sverige. Svenning antar på goda grunder att det var Violeta Chamorro, som inte var socialist utan tog över efter sandinisterna. ”Jag tänkte att hon väl kom från ett av de länder Palme hällt pengar i”, sa Persson. Det fanns kanske konstiga länder som Göran Persson inte höll så noga reda på.

Olle Svenning fortsätter, och nu börjar det bli intressantare:

”Uttalandena tillhör den sortens perssonska provokationer som är vanskliga att tolka. Är de seriösa eller bara en något hårdhänt kittling för att åhörarna ska bli förutsägbart upprörda?” Men så där slarvigt pratar han ju då och då.

Palmes kritik mot USA:s krig i Vietnam berodde inte på förord för någon diktator utan på insikten att kolonialismens epok var slut. Hans viktigaste inspirationskälla var den amerikanska anti-krigsrörelsen.

Ibland vet vi inte om Göran Persson menar vad han säger, vilket Svenning ju uttrycker finkänsligt.

Perssons uttalande är unikt: det är såvitt jag vet första gången i socialdemokratins historia som en partiledare påstått att en företrädare var ”svag för socialistiska diktatorer”. Som provokation är uttalandet meningslöst, som eventuellt skämt botten.

Alla socialdemokratiska partiledare har varit demokrater och bekämpat diktatorer. Partiet beslöt sig för att gå den fredliga, demokratiska vägen redan på 1890-talet och splittrades 1917 när kommunisterna bildade eget parti. Socialdemokraterna var i praktiken kommunisternas huvudmotståndare.

Palme följde den traditionen och jag behöver inte dra fram citat från hans tal och skrifter där han hudflänger kommunister som ”diktaturens kreatur” och dylikt.

Det egendomliga med Perssons uttalande är att han i andra sammanhang har en annan uppfattning. I en kommentar till 1975 års partiprogram säger han visserligen att Palme ”knöt an till marxismen” men ”givetvis med reformistisk idétradition”. Palme stod varken till väns­ter eller höger i socialdemokratin utan i mitten.

Palme knöt dessutom, enligt ett senare uttalande av Persson, an till Per Albin Hansson, givetvis anti-kommunist. Med ett lån från Per Albin angav han tre stadier i utvecklingen: 1) rösträtten, 2) välfärden, och, enligt Svenning, 3) ”det mer diffusa och framtidsinriktade, den ekonomiska jämlikheten och rättvisan”.

Palme började som studie­ledare och hans idéer har träffande karakteriserats som ”folkbildningsdemokrati”. Det är motsatsen till diktatur.

I en samtalsbok, ”Tankar och tal”, säger Persson att Palme var ”en oerhört effektiv inrikespolitiker. Tänk er att han — som utmålats som konfrontationspolitiker — lyckades ta Sverige och den socialdemokratiska minoritetsregeringen genom lotteririksdagen 1973–1976”.

Jag förstår att Göran Persson beundrar detta för här förenas ju två praktiska politiker. Perssons eftermäle, inte minst ute i Europa, är att han sanerade Sveriges offentliga finanser så effektivt och politiskt tufft att det numera särskilt omnämns i andra EU-länder.

Göran Persson ville se Anna Lindh, som tillhörde Palme-generationen, som sin efterträdare.

Varför pratar han nonsens om Palme och socialistiska diktatorer om han ändå inte menar vad han säger? Det roar ju bara högerfolk.

Gunnar Fredriksson