Fortum påminner mig om Tredje riket

KOLUMNISTER

De övergenerösa optionsprogrammen som höga chefer i börsnoterade företag åtnjuter - och som i år ger exempelvis elbolaget Fortums vd Mikael Lilius en nätt liten extrainkomst på 12 miljoner euro, ungefär 110 miljoner kronor - måste väl anses vara ett utslag av megalomani i vår tid.

Uttrycket megalomani är närmast en psykiatrisk term som beskriver ett slags kollektiv fnatt som människor kan få i form av att tappa sinnet för proportioner. Plötsligt får de för sig att allt måste förstoras. Ingenting är riktigt värt någonting om det inte är stort, jättestort och framför allt större än vad någon annan kan ståta med.

Det var framför allt arkitekturen och den övriga maktsymboliken i Tredje riket som efter andra världskriget försågs med denna etikett eller sjukdomsdiagnos om man så vill. Stadsplanen för framtidens Berlin, som skulle bli världshuvudstad och döpas om till Germania, upptog idel gigantiska byggnader på miljoner kubikmeter och de kantade eller avslutade paradgator som givetvis skulle överträffa Champs Elysées i Paris på längden och på bredden och på alla tänkbara led.

Vårt sinne för moral är i viss mån kopplat till vårt sinne för proportioner.

Om vi börjar betrakta oss själva och det just vi sysslar med som så viktigt och märkvärdigt att vi måste sätta enorma och märkvärdiga spår i vår omvärld så slutar vi använda rimliga relativa mått i vår syn på oss själva i relation till andra.

När så sker förlorar vi känslan för den fundamentala jämbördigheten människor emellan som är en förutsättning för medmänsklig inlevelse och hänsyn.

När väl inlevelse och hänsyn har gått förlorade rubbas människors intuitiva känsla för rätt och fel.

I samband med att jag i olika föredrag har analyserat maktmänniskornas absurda förlust av markkontakt i Tredje riket har jag fått frågan om något motsvarande skulle kunna hända i dag, hos oss. Jag har brukat svara att demokratin som system borde vara ett skydd mot sådana utsvävningar men att besläktade absurditeter naturligtvis kan få fäste i slutna maktenklaver även i ett demokratiskt samhälle.

Fenomenet Skandia liksom den sorgliga historien om Percy Barnevik får väl sägas bekräfta mina farhågor här i Sverige. Nu uppdagas något motsvarande i Finland där Fortums chefer kvitterar ut osannolika summor för att elmarknaden inte är någon riktig marknad utan att betrakta som ett oligopol.

Energi är ju ingen vara, vilken som helst, utan en grundförnödenhet i våra liv och i vårt samhälle som vi alla är beroende av. Därför var produktionen och handeln med el länge en statlig verksamhet som skulle tillgodose ett livsviktigt behov hos oss alla, inte ett ekonomiskt geschäft.

Sedan avreglerades elmarknaden av någon outgrundlig anledning och några stora, förvisso till stora delar statsägda bolag, lade vantarna på elförsörjningen och styr nu hela hanteringen i ett samarbete och inbördes beroende som gör den enskilda kunden absolut chanslös mot bolagen, som kan ta ut vilka priser de vill och också i övrigt hålla sig med leverans- och betalningsregler som i varje fall inte ser till kundens bästa.

Det behövs inte eftersom kunden i praktiken inte kan köpa sin el någon annanstans. Bekvämt tillbakalutade kan herrarna i exempelvis Fortums ledning ägna sig åt att dra in pengar på ockerpriser och att köpa in sig på nya marknader i det forna Östeuropa där de kan börja skinna nya kundkretsar.

Undra på att Fortums kurs på Helsingfors fondbörs har gått upp. Gått upp så till den grad att Mikael Lilius har gjort sig förtjänt av att bada i pengar.

Det är inte tu tal om att allt har "gått rätt till" när optionsprogrammet har gjorts upp, som Lilius själv påpekar. I de slutna maktenklaverna har det sedan länge etablerats en rätt som stadgar att vissa människor är så oersättliga i sina positioner att de måste belönas med en miljon euro i månaden bara för att de finns till.

Egentligen borde varje vd som kräver årlig ersättning på mer än tre miljoner svenska kronor "för att vara kvar" betraktas som en belastning för ett företag.

"Vårt sinne

för moral är

i viss mån kopplat till vårt sinne för proportioner

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM