Äcklet hör inte hemma i flödet

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
KOLUMNISTER

Som i dag levande människa och därmed högst sannolikt på något sätt verksam i sociala medier, om inte av annan anledning så i varje fall för att omvärlden inte ska tro att man antingen trillat av pinn eller blivit vansinnig, får man stå ut med ganska mycket. 

Man får lära sig att leva med andra människors skrytsamhet, gnällande, banalitet och självömkan. Vänja sig vid att mötas av allt från ohämmad megalomani gällande matlagningskunskaper, det egna föräldraskapet och yrkesmässiga framgångar till bilder på gulliga (och fula) katter, hundar och bebisar. 

Stå ut med det faktum att folk tycker saker som är rätt fåniga, att vissa är rätt ilskna, att en del vill ha pengar av en samt att många dessutom särskriver. 

Det är inte alltid vare sig vackert eller välskrivet men efter att den initiala chocken, som nu varat i ungefär 10 år, lagt sig, orkar man inte riktigt hetsa upp sig över alla små möjliga irritationsmoment. 

Det blir inte längre något himlande med ögonen när man ser det där medelålders semestrande paret posera på en badstrand med indragna magar och lite filter på det (touché, jag vet). Den djupa finska sucken, som så som inget annat ljudsätter den totala uppgivenheten, uteblir numera vid anblicken av även de mest rättshaveristiska inläggen. 

Ingen orkar riktigt längre engagera sig i att bebisen på bilden är en sådan bebis som bara föräldrarna kan tycka är söt och att de i egenskap av just föräldrar borde fatta det och bespara den lilla det faktum att Internet aldrig glömmer. Efter så lång tid och så frekvent exponering har allt detta, sakta men säkert, blivit fullständigt
normalt för oss. Även oss som är medelålders. 

Däremot noterar jag en ny och växande företeelse som jag inte har lika lätt att smälta (använder just detta ord för att ni ska förstå vad som komma skall) och som jag tror blir svår att vänja sig vid. Jag kallar den Äcklet. Låt mig berätta lite om Äcklet. 

Äcklet drabbas man av numera nästan dagligen vid de obligatoriska besöken i de sociala medierna. Dagens första besök sker för min del efter inmundigandet av den första (och godaste) prillan, liggande
i sängen med en kaffekopp i handen. 

Alldeles nyvaken och extra känslig för intryck är man vid denna delikata tidpunkt. Man ögnar genom allt det vanliga – barn som gjort något så exceptionellt som tappat en framtand, jobbskryt, träningsorgier, nån dum jäkel som tror att världen verkligen är intresserad av att hen ätit något särskilt nyttigt etc etc. 

Och så kommer den. En bild på en fotvårta. Åtföljd av en text där avsändaren beskriver fotvårtans beskaffenhet. Kaffet sitter i halsen och prillan har förlorat all sin ljuvlighet. Man försöker besinna sig, tar bort bilden så fort det bara går för att snabbt kunna se nästa. Mera jobbskryt, några hundar, några som delar artiklar man redan läst, någon som faktiskt skrivit något tänkvärt eller roligt (kors i taket). 

Man börjar slappna av och så händer det igen. Den här gången beskriver någon mycket ingående sina tarmrörelser och efterföljande toalettbesök. Mycket explicit redogör personen för odör, färg och konsistens. Själv är jag nära sammanbrottet.

Vid tolvtiden är det dags igen. Jag sitter vid datorn, äter en meningslös matlåda och vill ha min lunchdos av Facebook. Jag nästan längtar efter en matbild som gör min lunchrätt mer intressant.

I stället dyker en bild av ett varigt sår på en hårig arm upp. Jättesynd om grabben med såret, jag förstår det. Men jag vill inte se. 

Till de personer vars mammor glömt att säga till dem att vissa kroppsfunktioner helt enkelt inte är särskilt aptitliga för andra så säger jag det nu. 

Sluta genast! 

Och glöm inte att stänga dörren när ni går på toa också.

ARTIKELN HANDLAR OM