Hur kan vi förstå det oerhörda?

Malin Wollin om tragedin i Bjärred

avMalin Wollin

KOLUMNISTER

”Vet ni vad det blir för kön?”

”Nej, vi har inte kollat det, och det spelar ingen roll, vi vill bara att barnet ska vara friskt”

Men om det inte är det?

Om man får ett sjukt barn.

Om man får ett väldigt sjukt barn.

Om man får två väldigt sjuka barn.

1 av 2 | Foto: Peter Wixtröm

Det där livet man ser framför sig. Framtiden. Hur alla andra har det, med barn som utvecklas och börjar skolan och slutar skolan och går på karate och springer efter femmans buss och sminkar sig och åker på språkresa.

Stora barn som klarar sig själva. Allt som kommer sen. Barnbarnen.

Följa barnens liv och deras val. Den där basala känslan av att kärleksfullt vattna sitt lilla barnträd och se det växa. Det som är själva meningen med att blotta sitt känsloliv för föräldraskapets utsatthet.

Om man inte får glädjen i att se sina barn frodas.  

Om barnen har ont.

Om framtiden inte finns.

Om man bara ser mörker och sorg och smärta.

Vad händer med en förälder då?

Många föräldrar lever ett hårt liv tillsammans med barn som lider av psykisk och fysisk sjukdom.

Kanske är ingen gräns lika tydlig som den mellan ett liv med friska barn och det med sjuka barn.

Hur kan vi förstå det oerhörda? Vi har så svårt att förstå att någon dödar sitt barn i vredesmod.

Så hur kan vi ens börja förstå hur en mamma och en pappa tar livet av sina barn, av kärlek?

Vilken kärlek är det? Är det samma som du känner till ditt barn, med den skillnaden att du inte har utsatts för den ångest som tvingar dig över den gränsen?

Vad föräldrarna i Bjärred såg i sina barnträd när de slutade vattna dem får vi aldrig veta.

Alla träd blir inte höga, alla träd bär inte frukt. Kanske gjorde det för ont att inse. Kanske förstod de inte att barnen, så snart de föds, är sina egna och inte tillhör föräldrarna.

Jag ser polisens presskonferens som innehåller fler detaljer än vad som är brukligt.

Och precis som jag trodde så finns inga svar att ge.

Frågorna hänger kvar i den solfattiga tisdagsförmiddagen.

Särskilt en.

Den om varför flickorna inte själva fick välja om deras liv hade kvalitet så att det räckte.  

ARTIKELN HANDLAR OM