Peter Springares uttalanden äventyrar förtroendet för polisen

Varför ska Ahmed från Vivalla ringa polisen nästa gång hans cykel blivit stulen?

Foto: Petter Koubek / TT
Peter Springare.
KOLUMNISTER

I söndags anordnades en manifestation mot polisen i Paris, efter flera misstänkta fall av övervåld från ordningsmakten. 24-årige Adama Traorés ännu ouppklarade död i häktet förra sommaren blev startskottet på en medborgarmobilisering och flera mindre upplopp i förorterna. I februari följde fallet Théo, en 22-årig ungdomsledare som efter att ha stoppats av polis blev penetrerad analt med en batong. I väntan på dom är den våldtäktsmisstänkte polisen och hans tre kolleger som ska ha spottat på och misshandlat Theo avstängda från tjänstgöring.

Den lag som stipulerar att man i Frankrike alltid är skyldig att bära identitetshandlingar på sig har inneburit att ID-kontroller är en del av vardagen för massor med franska färgade män. Det är för många en mer eller mindre naturlig del av vardagen, något som sker på väg till jobbet, till tunnelbanan, utanför mataffären. Ibland flera gånger samma dag, ofta av samma poliskonstapel.

Enligt människorättsorganisationen Human rights watch är det sex gånger mer troligt att bli kontrollerad som svart än som vit och åtta gånger mer troligt för nordafrikaner. Något brott behöver man inte vara misstänkt för. Rapporter om rasism inom poliskåren är återkommande och nedsättande ord om ”araber” under pågående kontroller är mycket vanliga. När det visade sig att över hälften av de franska poliserna röstade på högerextrema Nationella Fronten i lokalvalen 2015 blev få överraskade.

Givetvis finns också andra berättelser om en hårt arbetande yrkesgrupp med Europas kanske tuffaste uppdrag. Professionella polisinsatser vid tre attentat de senaste åren och flerdubbla skift utan sömn när terroristerna skulle oskadliggöras. Franska poliser manifesterade själva i höstas för bättre arbetsförhållanden efter att molotovcocktails riktats mot dem vid en sammandrabbning i en parisförort.
I Frankrike är avståndet mellan ordningsmakt och medborgare ändå på många håll gigantiskt. De flesta jag känner med rötterna utanför Paris innerstad skulle inte ens ringa polisen om de hade inbrott.

I Sverige är rapporterna om rasbetingat polisövervåld tack och lov relativt ovanliga. ”Poliser är fascister” är förvisso ett slagord som man hör också från svenska medelklassungdomar med revolutionära drömmar, men det var under hela min ungdom i alla fall en slogan som väldigt få hade täckning för. En sorts kulturell appropriering för dem som aldrig hade blivit utsatta för polisvåld, men tyckte att det var en tuff pin att sätta på ryggsäcken.

Efter Peter Springares uttalanden den senaste tiden är den åsikten svårare att vifta bort.
Örebropolisens önskan om att förinta vänsterextrema journalister (läs: dagstidningsjournalister) tvingade honom till sist att göra en pudel, men förärade honom tusentals nya fans i internets träskmarker – samt en plats som krönikör på den främlingsfientliga sajten Nyheter idag.
Man kan diskutera lämpligheten i att polisen uttrycker sig politiskt i oändlighet, men en fråga hänger kvar i luften efter Springares utspel: Om en polischef yttrar den typen av åsikter offentligt, vad sägs då bakom polisstationernas stängda dörrar?
Och i förlängningen; varför ska Ahmed i Vivalla ringa polisen nästa gång någon stulit hans cykel?
Och varför ska Johanna på Aftonbladet polisanmäla eventuella hot som följd av ”vänsterextremistiska” texter som denna?


Förtroendefakta

Svenskars förtroende för polisen störtdök mellan 2016 och 2017, enligt Aftonbladet/Inizios opiniosundersökning. Från 56 procent som kände mycket/ganska stort förtroende för polisen förra året är bara 31 procent kvar. Minskningen beror i första hand på den minskade brottsuppklaringen och polisens osynlighet i stadsbilden, enligt Inizio.

ARTIKELN HANDLAR OM