Mejla

Malin Wollin

Den vackra loppiskoppen är en myt

”Till nästa sommar, kan vi inte bara sluta låtsas att loppisar är något att ha?”, skriver Malin Wollin.
”Till nästa sommar, kan vi inte bara sluta låtsas att loppisar är något att ha?”, skriver Malin Wollin.

KOLUMNISTER

Ibland när jag läser inredningstidningar så ser jag meningar som ”den stora slaktbänken fick paret med sig hem från en resa till Frankrike” eller ”Ekskåpet från artonhundratalet hade tidigare stått i den italienska byns skola.” ”Det krävdes sex gubbar för att lyfta in det i huset”, skrattar paret som ursäkta mig alltid har stora matchande linneskjortor.

När jag har försökt, och slutat, tänka på hur människor får med sig möbler hem från andra länder så inser jag att denna typ av exklusiv och avancerad loppishandel är den enda jag kan fördra.

För det är ett SABLA tjat om loppisar i sommartid. Alltid illustrerat med en vacker kaffekopp med handmålade blå blommor. Jag har aldrig sett en sådan kopp på loppis.

 

Men så här är livet: för att kunna fylla ditt hem med vackra loppisfynd så måste du åka på loppis, du måste göra jobbet själv. Jag vet att de rika och berömda har människor som handlar åt dem.

Jag har till och med, trots att jag bor i Kalmar och bara känner mina grannar, fått höra om en extremt känd skådespelare som har fått hela sitt hem inrett genom en sån där sökare of bjutiful things med patina.

Så skulle man ha det.

Efter Linas matkasse kommer Linas loppisfyndkasse, kan man prenumerera på den?

Men det är den enda appen de aldrig kommer uppfinna, eftersom människor verkar tycka att loppis är roligt och spännande.

Så man måste genomlida dem. Man måste åka runt och låtsas att man är intresserad av spruckna ikeakoppar i plastbackar eftersom ägaren av loppisen kanske blir ledsen.

Det är förresten därför jag inte går på marknader, jag klarar inte av att gå förbi hantverkande människor i stånd, och om jag stannar så tror de att jag vill handla och jag vill inte ha blå keramikörhängen för 450 kronor. För jag är inte sextiotre och jag arbetar inte på bibliotek.

 

Hur kan jag vara över fyrtio och fortfarande leva mitt liv utifrån att främlingar ska bli ledsna, när ska mitt hjärta bli så pass rationellt att jag kan beträda kommers?

Men loppisarna. Som ju för det mesta bara innebär att någons har öppnat sitt öländska garage och blottat sina trasiga leksaker. Jag skulle hitta mer skönhet om öländska bönder drog ner byxorna och visade upp sina dubbla garageportar.

Nej, jag är inte intresserad av Ringaren i Notre Dame 2 på Blu-ray. Nej, jag vill inte ha ett felstavat väggord i vitt trä som lyder Crap Diem.

Det finns bara skräp. Skräp, skräp och drivor av skräp.

Med lite otur så ramlar man över en märkeslada som inhyser en ”välsorterad” loppis. Då kostar en stol åttahundra kronor, tvåtusen för paret.

Till nästa sommar, kan vi inte bara sluta låtsas att loppisar är något att ha?

Och till alla som driver loppis: om ni inte sålde Ringaren i Notre Dame 2, ställ inte fram den igen.

Ses i juli!

 

Av: 

Malin Wollin

Publisert:

LÄS VIDARE

Dyrgriparna du kan fynda på loppis

ÄMNEN I ARTIKELN

Loppis

Semester

Skräp

Hantverk