Mejla

Jan Guillou

Åkesson är inte nazist – det är värre än så

SD-ledaren Jimmie Åkesson.
SD-ledaren Jimmie Åkesson.

KOLUMNISTER

Jimmie Åkesson är inte nazist. I så fall vore han en politiskt obetydlig sektmedlem. Det är emellertid betydligt värre än så. Hans politiska färg är nämligen självklart brun.

Den bruna, det vill säga den fascistiska politiska gemenskapen, är ett myller av sinsemellan olika partibildningar, både i historien och i nutid. Precis som den röda familjen.

I tiden före och kort efter det andra världskriget dominerade de mest hårdföra fascisterna, Pilkorsarna i Ungern, Järngardet i Rumänien ”Hirden” i Norge, originalfascisterna i Italien, Falangisterna i Spanien och förstås framför allt nazisterna i Tyskland.

 

Vår tids mjukare fascism har övergett sina föregångares bloddrypande brutalitet och våldsromantik (utom bland de politiskt obetydliga nazisekterna). Man har moderniserat sig, men bibehållit de ideologiskt grundläggande ståndpunkterna. Som Nationalfronten (numera Nationell Samling) i Frankrike, Fidesz i Ungern och SD i Sverige. Hos dem alla finns den omisskännliga ideologiska kärnan fullt synlig.

Gemensamt för alla dessa rörelser, från historiens massmördare av politiska motståndare eller ”rasfiender” till dagens extrema högernationalister under skiftande beteckningar, är föreställningen om det egna, rena och överlägsna Folket som hotas av rasblandning, eller med ett modernare ord mångkultur. Bakom sig i historien har detta Folket någon storstilad epok som gått förlorad genom utländskt inflytande eller massinvandring, men som kan, och genom hård kamp skall, återuppstå. Mussolini i Italien drog förstås till med det antika Rom som idealtillstånd. Det är förresten därifrån heilandet kommer, ”den romerska hälsningen”.

 

SD har vacklat lite i sökandet efter den svenska idealtid som skall återuppstå. Ett tag höll man på med vikingar och Karl XII. Sen försökte man parasitera på Astrid Lindgren. Dåvarande partisekreteraren Björn Söder föreslog Bröderna Lejonhjärtas värld. Jimmie Åkesson föreslog Bullerbyn. Till slut har man landat i Per Albin Hanssons Folkhemmet, från början ett tyskt ord, övertaget av högern, sen snott av Per Albin. Under Folkhemmets epok var Sverige rasrent och fint och Per Albin var liksom Astrid Lindgren egentligen SD:are. Intygar såväl Jimmie Åkesson som chefsideologen Mattias Karlsson.

Denna inte så lite fräcka dogm kommer dock i konflikt med en återkommande fascistisk taktik, att systematiskt använda sig av historieförfalskning. Som SD:s annonskampanj där man framställde sossarna under Per Albin som nazismens ideologiska fäder.

Rasismen är ett grundläggande element i all fascism. Att SD-höjdaren Björn Söder slog fast att judar och samer inte kan räknas som äkta svenskar var förvånande bara i så motto att det framfördes helt öppet. Vad SD anser om arabers och afrikaners möjlighet att vara svenskar behöver inte ens sägas.

Visserligen försöker SD sminka över sin ideologiskt grundläggande rasism med förskönande omskrivningar. I partiets programskrifter använder man ordet ”essens” i stället för ”ras”, men innebörden är förstås densamma. Och det utländska hotet är städse närvarande, som när Jimmie påstår att utlänningarna håller på att ta över Sverige eller att vi redan befinner oss i ”inbördeskrig”.

Till grunderna i den rasistiska strategin hör också, alltid, att hamra in föreställningen om Folket som laglydigt och ”de andra” som av naturen kriminella. Särskilt nazisterna odlade den propagandan.

 

Att SD har så lätt att samarbeta med den demokratiska blåa högern (exempelvis sänka skatterna på bensin och för de rikaste och mot sina väljares önskan välsigna vinster i välfärden) har två förklaringar. Den ena är naturligtvis taktik. Inget av de stora fascistpartierna i Europa kom till makten utan hjälp från den blåa högern. Men än viktigare är den ideologiska grunden. Som alla fascister är SD emot klasskamp (”splittring” enligt Jimmie Å). SD är nämligen för ”Volksgemeinschaft”, det enade Folkets naturliga gemenskap. Därför behövs inga partier som företräder olika klassintressen (”splittring”). Det räcker med Folkets parti.

Men hur når man dit? I ett ovanligt ärligt uttalande av partisekreteraren Richard Jomshof förklarar han: ”Eftersom vi inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern… måste vi tills vidare anpassa vår retorik till det rådande läget.”

Det vill säga, smyga lite med vad som skall hända efter vårt maktövertagande. Vad som är lätt att förutse efter detta maktövertagande är statlig kontroll över medierna, efter ungersk och fascistisk förebild.

 

En mer långsiktig, och i fascistisk historia djupt grundad, strategi är vid närmare eftertanke än mer hotfull. Chefsideologen Mattias Karlsson arbetar i skymundan på en sorts kulturrevolution, efter att man tagit kontroll över medierna. Då gäller det att förvandla den rådande ”vänsterliberala hegemonien” inom kulturlivet till en äkta svensk kultur dominerad av högerkrafter. Och därmed skapa den ”folkgemenskap” som för evigt säkrar den politiska makten.

Detta är inte ett ”socialkonservativt” projekt, än mindre konservativt. Det är en revolutionär vision.

Men revolutionen blir en senare fråga. Först måste arbetshästarna utlänningshat, hårdare straff och politikerförakt vinna tillräckligt många röster i riksdagsval. Sen gäller det att ”segra eller dö”, enligt chefsideologen Mattias, för att återupprätta Sverige som ett storslaget land då ärat ditt namn flög över jorden.

Brunt, klart brunt, är detta politiska program. Oavsett om Jimmie Å maskerar sig med ordet ”socialkonservativ”.

Nazist är han alltså inte. Men betydligt modernare och farligare än så.

 


För övrigt anser jag att…

…ledarskribenter bör citera korrekt. Därför återgav jag ett kul angrepp på Expressens ledarsida som riktade sig mot Karin Wanngård (S). Men angreppet byggde på ett fulcitat. Det gick jag dessvärre på. Jag ber om ursäkt.
…Ulf Kristerssons (M) spelade upprördhet över ”brunsmetning” av SD är begriplig rent taktiskt. Men när Israels nye ambassadör sa sig vilja ha kontakt med alla politiska partier i Sverige utom självfallet SD borde det stämma till eftertanke hos högern.

Av: 

Jan Guillou

Publisert:

LÄS VIDARE

Demokratin är förlorare i skyttegravskriget mellan sossarna och de blåbruna

ÄMNEN I ARTIKELN

Sverigedemokraterna

Jimmie Åkesson

Rasism

Politik