Mejla

Malin Wollin

När ett barn försvinner sluter du avtal med vem som helst

Foto: MALIN WOLLIN
Sexårige Jones försvann på Öland förra veckan och människor samlades för att leta.

När ett barn försvinner sluter du avtal med vem som helst om vad som helst.

Gud, jag ska aldrig be om något igen. Ge mig cancer, gör med mig vad du vill, bara jag får se mitt barn igen.

Hej Djävulen, det är jag, om du hjälper mig med det här så gör jag vad du än ber mig om.

 

Det är torsdag kväll, klockan är 20:30.

När vi närmar oss vägen mot sporthallen för att hjälpa till att söka efter försvunne Jones, 6, överrumplas vi av bilar parkerade längs dikena på båda sidor. Det ser ut som apokalypsen, ingen fordonsrad har varit slarvigare.

Jag blir så rörd över uppslutningen att jag börjar gråta.

Min vän säger till mig på skarpen, jag kan inte gråta nu.

Sen ser hon byggnaden. Det är en sporthallstårta med våra vanligaste bilmärken fullständigt strösslade över hela området.

Nu gråter min vän också.

Vi är gråterskor. Hennes man brukar skälla på oss för det. "Åh herregud vilka gråterskor ni är”, säger han. Då brukar vi bli förbannade och förvandlas till skrikerskor.

Den som gråter är bara känslomässig rekvisita. Den som gråter hjälper inte till och vi har inte tid att sitta i bilen och snörvla åt det vackra bilkaos som uppstår när alla vill hjälpa till.

Vi drar av snoret på våra handskar och parkerar otillåtet på Vitsippevägen.

 

Klockan är 20:43, min vän och jag trängs i sporthallen.

Så många människor, så tyst. Endast andäktigt mummel och prasslet av funktionskläder.

”Är det tvåhundra personer tror du?” frågar jag min vän.

”Nej, det är fler, jag tror tusen”, säger hon.

Jag är bra på att skriva men mindre bra på bokstavlig huvudräkning.

Hon har rätt, det är tusen.

Tusen öländska huvuden samlade på ett golv där man egentligen bara får bära gymnastikskor.

Ett barn är borta och människor har lämnat sina hem och gått rakt ut i november, iskallt regn i deras ansikten.

Det kunde varit vårt barn, och därför är det vårt barn.

Det krävs en by att uppfostra ett barn och det krävs ett samhälle att hitta det.

Stora lådor med bananer, äpplen och clementiner bärs in genom entrén, kaffet är gratis och fylls på i små pappersmuggar.

Barnstorlek.

Vi tänker på honom. Var han är, vad han gör. Kan du snälla, snälla komma tillbaka?

Om du kommer tillbaka nu så är allt över på en sekund. Du kommer hem, vi tar våra bilar. Kvar finns sedan bara fula däckspår i leran och sinnesro.

Missing people försöker samordna, men tiden går. Det är så mycket som måste gå till på rätt sätt. Varje sökare måste legitimera sig, sedan ska vi bilda patruller, sedan måste vi få västar och kartor och sökområden.

Ytterligare två timmar har passerat.

 

Varje gång mikrofonen sprakar från läktaren så håller vi andan och varandra.

Är det nu de säger att de har glädjande besked, att vårt barn är återfunnet vid liv, att vi får gå hem?

Är det nu de säger att de tyvärr måste meddela att vårt barn har hittats dött, att vi får gå hem?

Jag ser på Facebook att människor i området ombeds leta i sina uthus.

Jag försöker erinra mig om ett enda barn som faktiskt har återfunnits i ett uthus.

Leta i uthus, är det kanske bara ett sätt att skingra tankarna medan vi väntar på att vårt barn ska komma hem?

 

Vi har passerat midnatt. Femtio patruller är redan ute och söker.

De tre sista patrullerna går ut genom en sidodörr, nu ska vi äntligen få komma iväg.

En kvinna från Missing people som knappt har någon röst kvar informerar oss om att alla sökområden är slut. Vi är så många att vi blev större än ytan ett barn kan försvinna på.

Vi får inga kartor, inga sökområden. Istället ger vi oss ut i mörkret och letar på måfå.

Vi får inte gå in i skogsområden eftersom vi då kan förstöra för sökhundarna.

En man i min patrull letar i en soptunna. Han har pannlampa och ficklampa och går med stora välvuxna kliv.

Mannen med pannlampa letar i en liten papperskorg vid en busshållsplats.

Han lyser under varje bil han passerar. Han frågar sin fru om hon minns Elisabeths katt.

 

Klockan är 03:20 när vi letar oss tillbaka till Vitsippevägen.

På vägen mot bron ser vi pannlampor och ficklampor i natten. Gula västar. Människor formade till patruller.

Jag somnar strax före 04:30.

Sex timmar senare vaknar jag av en helikopter som flyger över hustaket.

Jag bor i Kalmar. Vårt barn försvann på Öland.

Han har inte tagit sig över bron på egen hand.

 

Senare på eftermiddagen kommer den enda pushnotis som betyder något.

Vårt barn har hittats.

Han befann sig på ett tåg söderut. Med en nära anhörig.

 

Vårt barn låg inte i kalla skogen. Han hade inte fallit i det svarta höstvattnet i Färjestadens hamn. Han var inte skadad, nedkyld, hungrig. Han var inte ensam och rädd.

Han var egenmäktigt bortförd av någon som ville hämta hem ett barn.

Vad som än händer hädanefter så hade inte det värsta inträffat.

 

Och till dig, vårt barn.

Om allt inte blir bra.

Om ditt liv blir tufft och inte som vi önskar.

Minns då att vi var så ledsna, så oroliga, så rädda.

Minns att vi letade efter dig.

 

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM