Mejla

Frida Boisen

Vi som känt slagen som barn glömmer dem aldrig

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: TT
OBS! Bilden är arrangerad.

Jag sitter i den ljudisolerade radiostudion med programledarens röst i hörlurarna. Tårarna växer i halsen innan den första frågan kommer. Jag är beredd, jag är oförberedd. Jag är vuxen i en radiostudio. Jag är barnet, när slagen kommer. 

– Skärp dig, hörs pappas ord i mitt huvud.

Men det är svårt. När 65 nya fall av barnmisshandel polisanmäls, varje dag. 

I ett land där var fjärde barn får stryk. Oftast av den som ska skydda dem mot allt ont.

Det är svårt att skärpa sig. När programledaren i P4 Extra frågar om väggen av hat från hundratals män i min mejl, där jag kallas lillfitta, batikhäxa, subba, för att jag gjort det förbjudna, skrivit om mäns våld mot kvinnor. Det är svårt att skärpa sig, när jag berättar vad jag själv varit med om som barn. Om slagen. Om att se förändringarna i hans ansikte sekunderna innan det smäller.

Jag har svårt att skärpa mig, och det hörs rätt in i ett hjärta på en man bakom ratten vid ett rödljus. Hans mejl kommer några dagar senare.

 

Jag satt i bilen på väg hem från jobbet när du var gäst i P4 Extra. Och tro mig. Jag anser mig vara en hyfsat hårdhudad individ med högt i tak när det gäller känslor. Mitt rättspatos är även den på rätt sida av normen.

Men att få höra din uttryckliga sorg, din hopplöshet och "upp i halsen" känsla när det gäller dessa kretiner och vildar som kallar sig "män" som i skydd av datorer osv ska få visa sig allanballan på styva linan. Det tog mig hårdare än jag var förberedd på. 

Jag var tvungen att köra åt sidan för att lyssna klart.. Och sedan när man trodde man hört det värsta och insåg att det skulle ta ett par dygn att försöka bearbeta och ens att förstå vad du genomlider. 

Jag hade rullat ett par hundra meter… stod vid ett rödljus på väg hemåt när allt ljud omkring och du tar upp det din far gjorde mot dig. 

Blicken. Ryckningarna i mungiporna. Den totala förändringen i tid och rum. 

Det slungade mig tillbaka 35-40 år tillbaka. 

Till ett utrymme som jag trodde skulle vara hermetiskt tillslutet. 

 

Vi mejlar fram och tillbaka. För jag vet. Man tror att man är säker. Att man gjort sitt jobb noggrant. Låst in, murat, tätat, gömt, glömt. Men sanningen är, att alla vi som känt slagen som barn, aldrig riktigt glömmer. Långt där inne gör det fortfarande fruktansvärt ont.

Varje dag polisanmäls 65 fall av barnmisshandel i vårt land, varav 11 fall av misshandel mot barn i åldern 0 till 6 år. Färre fall polisanmäls på sommarlovet, när barnen är som mest oskyddade. Ingen förskolepersonal eller skolpersonal som ser blåmärkena, som hör gråten.

Sedan några dagar är FN:s barnkonvention om barns rättigheter svensk lag. Det har länge varit olagligt att misshandla barn. Nu är det också olagligt att kränka barn. Att exempelvis psykiskt misshandla barn, eller att agera som att ditt barn är din ägodel. Ditt barn är dig till låns. En gåva. Ditt livs vackraste gåva.

 

Vuxnas våld mot barn, är ett av våra största tabun. Brott som ökat, inte minskat. Senaste decenniet ökade polisanmälningarna om misshandel mot bar med skrämmande 25 procent. I en Unicef-undersökning med fler än 4 700 barn berättar vart fjärde barn att han eller hon blivit misshandlad av en vuxen.

Låt detta bli det viktigaste löften för det nya decenniet: Bekämpa våldet i svenska hem.
Du som slår; välj om, sluta slå, sök hjälp. Det går!
Du som blir utsatt: Våga berätta, sök hjälp, vi lovar som medmänniskor, som samhälle, att finnas för dig.
Du som står bredvid: Använd ditt civilkurage, våga vara obekväm, våga fråga, våga anmäl.

Vad du än gör: Låt inte den som slår säga åt dig att skärpa dig när tårarna kommer.

 

avFrida Boisen

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

AB Voice