Mejla

Lena Sundström

Mona – en deprimerad morsa som sitter i köket

Publicerad:
Uppdaterad:

Minns ni? Allt det här pratet om att det inte finns någon arbetarklass längre. Och nu. Massvarsel av arbetare överallt. Var kom de ifrån? 600 personer bara på Volvo i Köping. Tre lediga jobb att söka för alla dessa 600 på orten. 2 148 personer som har varslats i landet bara under den första veckan i april. Och en borgerlig regering som röstades in i riksdagen för att ställa hårdare krav på alla dessa slöa, arbetslösa människor som inte anstränger sig tillräckligt mycket.

På tv satt Socialdemokraternas nya partisekreterare Baylan och sa att han inte vill döma de som har skrivit på avtal som har gett AMF:s vd 104 miljoner kronor i ersättningar. Sa att han inte ville ”recensera enskilda personer”. Som om det är det de är. Enskilda personer – och inte en rad höga makthavare inom arbetarrörelsen.

Och mamma Mona känns som den där deprimerade morsan, som sitter och stirrar tomt framför sig hemma i köket. Någon som inte orkar det som hon egentligen vet att hon borde. Om hon bara kände sig tillräckligt bra. I morgon. I morgon ska hon göra en lista. Se över vad barnen behöver, ta på sig ytterjackan, köpa hem mat, ringa upp den här nya snubben Baylan och säga att ”jag tror inte att det funkar det här.”

Hon ska bara sova lite först.

Ute i verkligheten åker min brorsa ut från sin andrahandslägenhet i en Stockholmsförort. Han arbetar som bibliotekarie. Han har en fast lön. Han har ett jobb. Men det räcker inte i dag. Det byggs nästan inga hyresrätter. Och flera av hyresrätterna som fanns tidigare är nu ombildade till bostadsrätter. En etta i Stockholmsområdet kostar över miljonen om man ska köpa, kring två miljoner om den ligger i innerstan. Och bankerna kräver kontantinsatser på 10 procent av köpesumman, vilket är ansvarsfullt och bra. Samtidigt som det innebär att det är unga människor med mammor och pappor med feta plånböcker som har en chans att ta sig in på bostadsmarknaden. Åt dem som har ska det givas. Och har man turen att hitta en hyresrätt, ställer de tre stora allmännyttiga bolagen i Stockholm numera krav på att inkomsten före skatt ska vara tre gånger hyran.

Det är inte lätt att vara ensamstående. Och det är inte lätt att vara ung. Och det är inte lätt att vara gammal. Svenskarnas PPM-pengar är värda mindre än det vi stoppade in. Medan placerarna som har satts att förvalta pengarna åt oss har tjänat 8 miljarder kronor. (Och det var aldrig någon som förklarade att AMF:s slogan ”Lite mer att leva för” syftade på direktörerna och inte på spararna.)

Jag tänker på när jag vandrade runt på Scan i Kävlinge i somras. Han som heter Göran Persson mötte mig nere i vakten, och tog med mig på en sista rundvandring innan allting gick i graven. Min morfar började arbeta på Scan i Kävlinge 1936 och mormor började något år senare. Ett helt liv arbetade de här. På samma sätt som de som är varslade nu – sommaren 2008. 30 år i snitt har de varit här – personalen. Ett helt liv. Kenneth som lugnt och metodiskt slår kättingar runt klövarna på varje avlivad ko som rullar ner framför hans fötter. Trycker på en knapp så att kon hissas upp i luften. Skär ett snitt över kons mage, och blir översköljd av ett skyfall av varmt blod. Tar fatt i högtryckssprutan med rent vatten och sköljer av sig blodet. Börjar om igen. Slår kättingarna runt klövarna på nästa ko. Trycker på en knapp så att kon hissas upp i luften. Skär ett snitt över kons mage, och blir översköljd av ett skyfall av varmt blod.

Inne i fikarummet ställer han sedan fram en rykande kopp svart kaffe.

”Gott kaffe kan du i alla fall laga. Har du gjort det själv?” säger jag.

Kenneth garvar.

”Nej, nej. Jag har folk under mig.”

Frågan är vem som finns över oss. Eller om det bara är tomt.

Av: Lena Sundström

Publicerad: