Kärrtorp var en seger – men det krävs mer

KOLUMNISTER

Ett obehagligt, rasistiskt år är snart till ända. Kanske kan 2014 bli året då mitt Sverige blir sig likt igen. Jag drömmer om det, men är verkligen inte säker. Kärrtorp var en seger, men det krävs mycket mer för att stoppa den främlingsfientliga våg som nu sköljer över Europa.

Jag läste nyligen Alexandra Pascalidous nya bok “Kaos”. Den handlar om ett av hennes hemländer, Grekland, innan och under ekonomiska krisen. Jag fastnade för ett stycke i bokens sista kapitel, Xenofobi: "Successivt ökade toleransen för intoleransen. Rasismen blev rumsren och nazisternas närvaro normaliserades".

Pascalidou beskriver hur ett Grekland i fritt fall tid lät sig charmas av nazistiska Gyllene gryning. Men det kunde lika gärna vara Sverige hon beskrev. 2013 blev året då rasismen normaliserades även här.

Det började egentligen redan i fjol. Några SD-företrädare avslöjades som ljugande, kvinnohatande rasister – och slog rekord i opinionsundersökningarna.

Någonting höll på att hända.

I februari intervjuades Moderaternas partisekreterare Kent Persson om partiets integrations- och migrationspolitik på sajten Dagens Opinion. Där pratade han om att “svensk politik under en alltför lång tid duckat för frågorna” om integration. SD:s framgångar - menar Persson - beror på att de har “pekat på problemen”.

Sen kom REVA och pang så var rasismen institutionaliserad.

Något hade hänt.

I takt med SD:s framgångar hos väljarna vädrade nazisterna morgonluft.

Under upploppen i Husby bildade Svenska motståndsrörelsen, SMR, och Svenskarna parti, SvP, ett medborgargarde som skulle “spöa blatteungar” och på nätet kunde man läsa slagord som “DÖD ÅT ALLA!”

Under Almedalsveckan i Visby förföljdes Mona Sahlin av SvP som kallade henne för “landsförrädare”.

Mitt i allt det här sprids också en ängslighet bland svenska medier och politiker. En tårtning får gigantiska rubriker. En mening i en sång ger talmannen Per Westerberg sådan panik att han inte längre kan delta när ett antirasistiskt pris ska delas ut. Det anses vara kontroversiellt. Men när en SD-riksdagsman driver bloggar som uppmanar till förföljelse av journalister får han utan kritik promenera runt i talmannens riksdagskorridorer.

Rasism har blivit politik. Mångfald har blivit en sakfråga. SD:s enorma offerkofta har lurat oss att vara toleranta för de intoleranta. OBJEKTIVITETEN DÅ! skriker SD-företrädare. Samtidigt har retoriken mot invandrare hårdnat. Gränsen har flyttats. Den motbjudande anti-invandringsannonsen i Dagens Nyheter kanske är en tydlig signal om vart vi är på väg.

Det kan vara normaliseringen ovan som lett till att nazisterna återigen vågar sig ut på gatorna. SMR har genomfört 560 aktiviteter i Sverige i år. Det är en ökning med hela 30 procent. Och det är vi själva som låtit det bli så. När vi steg för steg accepterade normaliseringen så öppnade vi också dörren för att nazister attackerar familjer med barnvagnar.

Kanske finns det ett nytt hopp nu. Närmare 20 000 samlades i Kärrtorp. Det var en seger. Men det krävs mer. Så måste det se ut 365 dagar om året. I skolan, på arbetsplatser, på nätet och i politiken om vi ska vinna.

Och om vi inte orkar? Ja då är det bara en fråga om tid innan rasisterna får sällskap av nazister i riksdagen. Det har vi redan sett i Europa.

Vackert och mindre vackert

Demonstrationen i Kärrtorp var en framgång för den antirasistiska rörelsen. Det var vackert att se att så många med olika politiska färger enas kring en sak i en tid då vi inte kan enas om nåt.

Men det var mindre vackert att så många, som tyvärr kallar sig för antirasister, i stället ägnade hela sin dag till att försöka skjuta ner engagemanget i sociala medier.

ARTIKELN HANDLAR OM