Vi hittar på felsteg – för att få stena nån

Foto: Johnér och thinkstock
Vi märker ord. Vi diskuterar petitesser i ändlösa kommentarsfält. Vi väntar på (eller hittar på) felsteg för att få stena någon offentligt. Med oro och ovisshet ­följer jag utvecklingen och jag frågar igen: vem eller vilka vinner på ­detta?

avLinnéa Claeson

KOLUMNISTER

Pudeln är död. Den som en gång var en utväg för politiker och offentliga personer som hade gjort fel. Trots dyrbara kostymer la man sig på rygg mitt under presskonferensen, blottade strupen, bekände hur det låg till och bad om ursäkt. Det var tiden innan förskjutningen. Men utvecklingen har gått, och fortsätter att gå, med rasande fart åt ett helt ­annat håll. 

Mot en samtalskultur där det ­inte längre går att förklara sig utan att det anses som ett försvarstal, där förtydliganden förlöjligas och ens ursprungliga intentioner aldrig kan ha varit goda. Där är det livsfarligt att fela. Jag får en olustig känsla som ställer mig frågan: vem eller vilka vinner på denna utveckling? Här ligger en pudel begraven. 

Det finns anledning till eftertanke när vi ständigt tolkar varandra på värsta möjliga vis. Jag vill inte säga misstolkar, för det insinuerar att det föreligger ett misstag. I stället vill jag säga fultolkar. Den termen innehåller en komponent av illvilja i hur vi uppfattar varandras ord. Jag menar att fler och fler som läser en text, vilken kan läsas på olika sätt, väljer det jävligaste och kallar det för sanning. Inte som ett sätt att läsa bland andra, utan som standard. 

Våra brister gör oss till människor. Vi kommer att göra fel, säga fel, skriva fel. Politiker kommer att trampa i klaveret, komma med direkta sakfel eller till och med råka köpa färdigrivna morötter på Ica för skattebetalarnas pengar. Aldrig okej, givetvis. Kräver en ursäkt och en åtgärd. Både offentliga och icke-offentliga personer kommer att göra dumma saker och sen fortsätta att gräva
i groparna de redan står i. Såväl du som jag. 

Men när fultolkningen är norm spelar devisen att det är mänskligt att fela ingen roll, hur sann den än må vara. 

För inte nog med att vi lyssnar och ­läser med intentionen att hitta fel, vi saknar dessutom nästan helt möjlighet att förtyd­liga, förklara och be om ­ursäkt. För det finns ingen som lyssnar. Vargar ­väntar på en första droppe blod. En blottad strupe. Du blir ­sliten i stycken. Hela trollskogen är full av troll som vill äta alla som säger något över ­huvud ­taget, levande. Det verkar vara så vi tar till oss text. 

Vi kommer göra fel – men vi får ­inte göra fel.

Vi märker ord. Vi diskuterar petitesser i ändlösa kommentarsfält. Vi väntar på (eller hittar på) felsteg för att få stena någon offentligt. Häng ut dem! 

Twitters tappra tangentsbords­tuffingar tar ton och drevar mot ­någon, tills denna ­någon bara är en liten skärva av en männi­ska. Såväl människor som skärvor ska tåla att höra att de, i fultolkningens tid, har gjort fel.

Med oro och ovisshet ­följer jag utvecklingen och jag frågar igen: vem eller vilka vinner på ­detta?

Fultolkningens framväxt skrämmer mig. 

När betydelsen av de egna orden kidnappas. När avsikter medvetet ­kapas och målas om till oigenkännlighet. Då undrar jag vem som ska orka tala om det som är obekvämt. 

Vem ska våga närma sig samtal kring lättantändliga ämnen som politik, klass, ekonomi, ­religion, rasism och diskriminering? 

Vem ska klara av att ­säga sin åsikt och dela sin känsla – när ingen lyssnar på riktigt?

ARTIKELN HANDLAR OM

Debatt