Mejla

Aftonbladet

Apartheid i Linköping vore början till slutet

Publicerad:
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Jernhusen försökte tvinga bort tiggare från svenska järnvägsstationer. (Bilden visar Linköpings centralstation.)

Det finns en bänk i Kap­staden. Tvärs över gatan från en lummig park står den i skuggan som är hårdvaluta när temperaturen närmar sig trettio grader. Då är det skönt att kunna komma undan den stränga solen.

Men på just den här bänken vill ingen sitta. Den är smittad med samhällets skam.

Det är bara några av oss turister som sätter oss. Vi tittar in i kameran och blir plötsligt osäkra på om vi ska le och se glada ut?

Gör man det när man går runt i ett koncentrationsläger i Tyskland? Ser man glad ut på 9/11-­museet i New York? Ler man mot kameran när man sitter på skammens bänk i Sydafrika?

Det står WHITES ONLY på bänken. Endast för vita. Männi­skor med annan hudfärg får inte sitta på den bänken. Den är bara till för den som är vit enligt de raslagar som var grunden för det avancerade system som med ­kirurgisk precision delade upp befolkningen i vita, svarta och ­färgade.

Apartheid brukar uppfattas som en politisk konstruktion. Men för att den skulle fungera måste den ges en tydlig form. Därför spelade stadsplanerare, arkitekter och ­ingenjörer en absolut huvudroll i att designa den sydafrikanska ­åtskillnadspolitiken. Designen blev en förlängning av regeringsmakten och yttrade sig i allt från hudfärgskodade bostadsområden till just enkla saker som bänkar, ­offentliga toaletter, vattenfontäner och badstränder.

Överallt gavs den vita minori­teten absolut företräde. Under ­perioden 1948 till 1994 var institutionaliserad rasåtskillnad samhällets styrsystem. WHITES ONLY var dess viktigaste budskap, och bänken blev den tydligaste symbolen för apartheid.

I dag firar Sydafrika 20 år som ­demokrati. Nelson Mandela lever i många former: som statymotiv, som t-shirt-ikon, som gatunamn – men givetvis främst som led­stjärna för en modern demokrati som visserligen brottas med enorma problem men som ändå tycks gå framåt.

Det finns en bänk i Linköping.

Även om det inte stod WHITES ONLY var den på väg att bli skammens bänk när statliga Jernhusen skulle genomföra sin egen segregation för att tvinga bort tiggare och hemlösa från ett 50-tal svenska järnvägsstationer. Skyltningen i Linköping var pilotprojektet, men efter massiv kritik drog Jernhusen tillbaka sitt apartheidprogram.

Visst, det kan vara retsamt att inte få sitta ner och vänta på sitt tåg. Men vi kan inte ha segregerade bänkar i Sverige. Då sitter vi alla snart på ett sluttande plan.

Tragiska

Apropå vit makt: om det inte vore så fruktansvärt tragiskt kunde man nästan gapskratta åt mannen från Eslöv som i raseri under en fotbollsmatch skrek åt en elva år gammal spelare: ”Åk hem till Afrika, din negerjävel!”. Men det är ju tragiskt. Man får ju god lust att skrika: ”Åk hem till stenåldern, gubb­jävel!”.

… dumheter

Martin Wannholt, politisk vilde.

”Formellt sett kanske det visar sig att jag har fel. Då får jag leva med det”, säger den politiske vilden Martin Wannholt i Göteborg i sin outtröttliga kamp för att hindra all rimlig utveckling i landets andra stad. Han har naturligtvis fel. Det är framtidens ­göteborgare som får leva med effekterna av hans dumheter.

avAftonbladet

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM