Wallström behöver en stötdämpare

Foto: Utrikesminister Margot Wallström borde bete sig smidigare i internationella sammanhang, skriver Heimerson.
KOLUMNISTER

Jag råkade för något år sedan vara i Azerbajdzjan och var av goda vänner inhyst i släkten Nobels privatvilla i Baku från rekordåren i 1900-talets början.

Villan tillhör nu en stiftelse, vilken den dag jag var där ställt en konferenslokal till förfogande för ett möte mellan huvudstaden Bakus politiskt och feministiskt mest medvetna kvinnor, professorer, läkare stadsplanerare, och, tror jag, en delegation från det svenska nätverket Kvinna till kvinna.

Azerbajdzjanskorna kom tidigt, välsminkade och i bästa svarta dräkten och högklackade pumps. Svenskorna, bland dem ledande kommunalpolitiker och en tv-kändis, dök upp i träningsoveraller och fotriktiga skor.

Än sen då … Det är väl inte så farligt. Nej, men svenskorna röjde sin okänslighet för att följa en beprövad kod: ”Man ska ta seden dit man kommer.”

Det skulle bli värre.

Bakukvinnorna hade i sin konfliktfyllda diktatur infunnit sig för att diskutera projekt som främjar kvinnors självtillit. De ville i ett muslimskt land få tips av västerländska kvinnor om hur man deltar i uppbyggnaden av ett demokratiskt och civilt samhälle.

Men deras svenska systrar var uppfyllda av en enda fråga: samkönade äktenskap.
Det är säkert en viktig fråga i alla samhällen. Men den står inte på Bakus akutlista. Den var ingenting som azerbajdzjanska yrkeskvinnor hade nytta av att få insikt i.

Vi såg en kulturkrock i stället för en kulturomfamning.

Fadäsen i Baku visade samma tondövhet som ofta gör oss svenskar klumpiga i utrikes sammanhang. Vi kan inte föra oss. Utrikesminister Margot Wallström visar det eftertryckligt, när hon klampar in i den arabiska kultursfären.

Saudiarabien är inte bara ett motbjudande land med halshuggningar, spöstraff och systematiskt kvinnoförtryck. Det är också ett ungt rike (Per-Albin var statsminister i Sverige när det bildades) och grundat på nomadtraditioner och stamkultur. Om detta kan vi tycka vad vi vill. Men det är sannolikt inte god umgängeskonst att rusa in och såra.
Det är som att ge sig in i ett indian- reservat, kalla alla Sitting Bull och anmoda dem att ta på/sig sina fåniga fjäderskrudar.

Wallström är utrikesminister. Där­igenom är hon sina diplomaters överstediplomat. Hennes uppgift är att - med en klassisk formulering - se till att ”Sveriges förhållande till främmande makter är gott.”

Hennes yrkesroll har försetts med ett allt avgörande arbetsredskap: diplomatin. Herve Alphand, en fransk diplomat på femtiotalet, var ännu tydligare: ”Det diplomatiska protokollet är världspolitikens stötdämpare.”
Det är då inte bra att någon, som Wallström, kallar saker vid deras rätta namn: t ex ”medeltida” om Saudiarabien.

Eller? Frankrikes utrikesminister Fa-bius sa om den syriska massmördaren al-Assad, att ”han inte är värd att leva på denna planet”. Och Carl Bildt jämförde Vladimir Putin med Adolf Hitler. Då var det ingen som gnällde.

Kanske på grund av utgången – ingen rysk ambassadör packade väskorna och lämnade Stockholm. Någonstans fanns det en diplomatins stötdämpare.

Wallström har lyckats driva bort även Israels ambassadör. Det kan vi leva med. Men det kan knappast vara en utrikes- ministers primära uppgift att decimera diplomatkåren i sin huvudstad. Hon stöter sig med Arabförbundet, när hela deras Mellanöstern befinner sig i våld och upplösning. Det är som att spotta på en sjukbädd.

För att hindra detta behövdes inte raffinerad diplomati. Det hade räckt med väluppfostran.

Någonting har hänt på UD. En statsvetare jag talade med sa: ”Vem i UD är det som tänker?” Hans eget svar löd: ”Ingen.”
När Socialdemokraterna förberedde sig för valseger togs det för givet att partiets ansedde utrikesspecialist Urban Ahlin skulle utses till utrikesminister, alternativt partisekreteraren Carin Jämtin, som varit biståndsminister och därigenom hade erfarenhet av utrikesdepartementet.

Men Wallström dök upp som gumman i lådan och sa att hon var redo att lämna sitt jobb på Postkodlotteriet. Så blev det.

Sedan dess, säger mina källor, lever UD i en värld av nostalgi. Det ska vara som förr, varmed menas på Olof Palmes tid.

Palme nämnde saker vid deras rätta namn. Han betecknade 1975 ledarskapet i kommunistiska Tjeckoslovakien som ”diktaturens kreatur”. Han kommenterade samma år Francoregimens avrättningar av baskiska nationalister med orden ”satans mördare”.

Bland UD-observatörer gissas att departementets ledarskikt ser det som önskvärt att denna mustiga talekonst återupprättas. Det ska åter göra Sverige till en moralisk stormakt.
Men skepsis finns mot planen. I veckan såg vi på nätet en satir som ungefär löd:

”Margot Wallström har lyckats med något ingen annan lyckats med förut -hon har förenat Israel, Palestina och hela Arabförbundet, som nu tycker lika. Efter tusentals år av oroligheter i Mellanöstern är judar och araber överens: Margot Wallström (S) är en idiot. Ge Wallström Nobels fredspris.”

Hos andra finns önskan att hon återvänder till lotteribranschen.

Finns det ingen vakans på Betson?

Jag läser just nu …

… fotografen Niclas Hammarströms och reportern Magnus Falkeheds intensiva skildring av den kidnappning i Syrien som de utsattes för för ett drygt år sedan. ”Idag ska vi inte dö” är skriven som dagbok, föredömligt detaljerad, fylld av förskräckligheter, sällan har vi kommit krigets verklighet och gangsterism så nära. Jag berörs och skräms. Sedan jag i februari 1962 i staden Oujda på gränsen mellan Algeriet och Marocko var med om mitt första bombanfall – fransmän anhöll FLN – har jag ”gjort” 34 krig. Efter Syrienskildringarna säger jag mig: Nu får det vara nog.

Färgblind …

… var jag uppenbart i min förra kolumn. Jag skrev om ”Gustav II Adolfs vita häst från Lützen”. Min läsare på Reimersholme undrade: ”Har Gustav II Adolfs gamla stridshäst Streiff liksom vi gått och blivit vithårig på äldre dar? När jag såg den gamle oldenburgaren på Livrustkammaren med ett barnbarn för några år sen var han fortsatt brun.” Han skickade med fotografi. Jag ger mig omedelbart och säger förlåt.

Anna Carlstedt…

… blir ny ordförande i Röda Korset. Hon är 43 år och har erfarenhet av arbeta i ideella organisationer. Intressant nu är att se, om hon betraktar RK som ideellt och därför ordförandeskapet blir oavlönat. Ordförandeskapet beskrivs som en halvtidssyssla. Men Bengt Westerberg och nuvarande ordföranden Eva von Oelreich knäsatte att den ska avlönas med en riksdagsmannalön. Min uppmaning till Carlstedt: Fimpa den ovärdiga snikenheten!

ARTIKELN HANDLAR OM